Tuesday, November 5, 2013

En allomfattande sekt


Per Svenssons anmälan av Dan Josefssons bok om den samhälleliga hanteringen av fallet Quick är kuslig läsning (AB 4/11). Särskilt sista meningen. Där PS manar till ”självrannsakan”. PS har all anledning att företa en sådan. Men det kusliga är att hans uppmaning i mina öron låter som den tjuv som ropar: Ta fast tjuven.

Jag minns nu inte längre om det var under PS:s egid på Expressen som följande inträffade. Det kan ha varit tidigare. Men det saknar betydelse. En medarbetare där förslog att det skulle inledas en diskussion om psykoanalysens giltighet. Det förslaget möttes av en drapa från Niklas Rådström som inte står Åke Gren långt efter. Och det är just den typen av reaktioner från kulturknuttar i gemen jag kunnat iaktta under flera decennier – så snart ett ifrågasättande av freudianska teser kommit i dagen.

Själv har jag en konkret erfarenhet. Den härrör från tidigt nittiotal och föranleddes av att jag sänt en debattartikel till kulturredaktionen på GP med rubriken Freud i fara. (Se http://www.algonet.se/~ulfwid/fr-i-fa.htm) Utöver den sedvanliga refuseringen stod redaktionen även till tjänst med en bedömning av min psykiska status. På grundval av insänd text diagnostiserades jag som ”självdestruktiv”.

När jag inte fick möjlighet till den publicering jag först önskat mig vände jag mig till den lilla institutionstidning som fanns på psykologen vid Göteborgs universitet (där jag genomgått diverse utbildningar). Mitt manus råkade dock ut för att trots upprepade leveranser ”komma bort”. De psykoanalytiskt troende har uppenbarligen väl uppövade förträngningsmekanismer. Det tog fem år innan artikeln fanns med i bladet, och då med en av redaktionen författad försmädlig ingress.

Det är nu många år sedan jag slutade läsa Expressen – främst av den anledningen att PS lyckades förändra kultursidan från att ha varit klassiskt liberal till att bli rent borgerlig. Därför vet jag inget om huruvida den påbjudna ”självrannsakan” kan ha inletts. Men jag skulle bli ytterst förvånad om så var fallet.

Utöver dessa exempel på hämningslös tillbedjan av freudiansk auktoritet bland kulturknuttar har jag genom åren tyckt mig se detta upprepas i det oändliga. Jag har verkligen ansträngt mig för att hitta undantag – men förgäves.

Jag kan därför inte finna annat än att den sekt som beskrivs av PS innefattar så gott som hela den så kallade kultureliten. Att den inom sig rymmer större delen av psykoterapeutkåren är välkänt. När socialstyrelsen för en del år sedan skickade ut en enkät till de psykoterapeuter till vilka det utfärdats legitimation i psykoterapi svarade nio av tio utövare att de bekände sig till den psykoanalytiska skolan, i en eller annan form.

Sedan dess har vi fått KBT och lite annat. Men någon egentlig uppgörelse med freuderiet låter vänta på sig.

 -------------------------------------

PS. Eftersom jag inte har tillstymmelsen till forskarambition har jag inte sparat på referenser. Jag nöjer mig med minnesbilder. Som dock börjar flagna. Jag kommer till exempel inte länge ihåg namnet på den svenske författare (Lennart nånting på H, med uppväxt i Afrika) som dristade sig att svära i kyrkan. Det jag syftar till är att väcka intresse hos en sociolog, idéhistoriker eller pressforskare för att gräva i den här dyngan.

PPS. Vad jag kunnat se svärmar Dan Josefsson för en nyfreudiansk riktning som går fram under beteckningen ”anknytningsteori”. (Mitt intryck är hämtat från Bowlbys En trygg bas, som är den enda bok i ämnet jag läst. Och det var länge sen.)

 

Friday, March 8, 2013

8 mars




För mig har 8 mars i väldigt många år varit en tagg i hjärtat. Det beror på att jag upplevt dem som i sammanhanget framträtt i media med anspråk på att vara feminister för mig framstått som förfärligt dåliga sådana. Så dåliga att jag sett dem som rent skadliga ur jämställdhetssynvinkel. En av de erfarenheter jag bär med mig är från den tid, för dryga tio år sedan, då jag for runt på gymnasieskolor för att tala om sex med ungdomar. Jag har talat med många tusen. Då fick jag ofta höra de tjejer jag uppfattade som de mest alerta, insiktsfulla och välformulerade inleda sina uttalanden med: ”Jag är verkligen ingen feminist, men…”

Det de därefter gav uttryck för var för mig det mest hoppingivande jag mött vad gäller kvinnofrigörelse. Eftersom jag är en besjälad jämställdhetsaktivist har dessa intryck varit min främsta inspiration. Jag har haft ett oändligt behov av sådant efter alla nedslående kontakter jag haft med dem jag allt efter omständigheterna kallar mediefeminister, mainstreamfeminister eller vulgärfeminister; värst har det varit med vänsterpartistiska feminister. Vilket smärtat mig i särskilt hög grad eftersom jag är en outtröttlig vänsterman.

När jag fick höra Tiina Rosenberg förklara Fi:s valresultat 2006 med Evin Rubars beramade avslöjande av mentaliteten inom ROKS – då kunde jag knappt tro mina öron. Och när jag långt senare, i ett direkt möte med TR hade tillfälle att förhöra mig om hon menat allvar med sin valanalys, fick höra henne förneka att hon gjort detta uttalande, brast det för mig. Därefter har jag inte kunnat se Fi som något annat än en samling politiska idioter. Att Gudrun Schyman återigen vill ställa sig i spetsen för denna sammanslutning ser jag som symtomatiskt. Problem med återväxten är uppenbara. Unga tjejer lär knappast utgöra en rekryteringsbas i nämnvärd omfattning. Min spådom är att Fi går mot att bli en ren tantgrej.

Friday, February 22, 2013

"Sexuell" kultur


 

Mejl till radioprogrammet Kaliber 

Med anledning av en hovrättsdom som lär bli uppmärksammad och omdiskuterad vill jag höra av mig till er. Först och främst vill jag givetvis plädera för att ni engagerar er, inte bara i det här enskilda fallet utan än mer på ett översiktligt plan; frågan om vilken ”kultur” som är rådande i juristkretsar vad gäller synen på kön och ”sex” – rent allmänt. (Jag gör här bruk av citations tecken på två olika vis. Det senare tänker jag pröva att hålla fast vid i den text som följer. Avsikten med detta hoppas jag så småningom ska framgå.)

För det andra vill jag presentera mig själv som en eventuell resurs i det arbete jag vill inspirera er att inleda. Jag gör det genom att visa er ett par löst anknutna snuttar jag skrev i går kväll; i ett tillstånd av yttersta uppbragdhet. Formuleringarna är förmodligen präglade av detta.

1.     Är det gärningsmannens avsikt med en viss handling som avgör huruvida den är att betrakta som ”sexuell”?

2.     När en kvinna blir utsatt för ett sexuellt övergrepp vad gör det då för skillnad – framför allt för henne – om förövaren är ute efter att tillfredsställa egna "sexuella behov" eller om han har andra bevekelsegrunder? Kan någon annan än medlemmarna i hovrätten anse att det har någon som helst betydelse? Skulle det vara så illa att mannen med sitt övergrepp ger uttryck för anspråk på att ha kontroll över hennes göranden, är detta då att betrakta som en förmildrande omständighet? För mig framstår en sådan omständighet som synnerligen försvårande. Och som bör leda till extra allvarlig påföljd.

3.     Jag är inte alls insatt i ifrågavarande fall. Jag vet inget om huruvida gärningsmannen tillhör en annan kulturkrets än den helyllesvenska. I den händelse detta skulle gälla har i liknande situationer det sedan en tid förts in i juridiken att man är skyldig att beakta så kallade hedersaspekter – inte för att mildra påföljder utan för att skärpa sådana.

4.     Många våldtäkter begås av män som inte omedelbart är ute efter att tillfredsställa ”sexuella behov”. Motivet är ett annat: det handlar om att straffa och att skända, inte främst en viss individ utan istället hela den GRUPP av människor offret tillhör. Det mest skändande dessa män känner till är inte att pissa eller skita på den de ger sig på. Nej, det är att utföra en ”sexuell handling” gentemot en kvinna. Helst en smärtsam sådan och gärna inför kvinnans barn och andra närstående. Då blir skändningen maximal.
 
5.     Männen själva talar ofta om att ”straffknulla”. Alltså inte om att leva ut sina ”sexuella” lustar. De manifesterar i situationer av det här slaget inte alls någon slags uppdämd kåthet.
 
6.     De som undersökt ett antal fall av gruppvåldtäkter har funnit att en eller annan av de deltagande männen haft svårigheter (”hålla ribba”) att utföra de handlingar en anförare av gruppen anbefallt. Gruppen har då hetsat den svagpresterande till att någorlunda synbart uppfylla sin plikt inom den manliga gruppgemenskapen.
 
7.     Att ”inspektera” en ung kvinnas jungfrudom är inget som är förbehållet andra kulturer än den svenska. I det nutida Sverige tillämpas vanligen inte handgriplig inspektion (som för övrigt är helt illusorisk; saknar all giltighet). Det tar sig bara andra uttryck – men den underliggande föreställningen om kvinnlig ”renhet” är alltjämt densamma. Om detta har jag haft tillfälle att samtala med många tusen ungdomar under de tio år då jag for runt på gymnasieskolor för att tala om ”sex”. Jag vet en del om vilka stämningar som råder. Och jag minns framför allt en återkommande kommentar från tjejerna: ”Det är inte killarna som är värst när det gäller att kalla någon HORA…”
 

Som jag ser det är det alltså i det här klimatet som våra domstolar verkar. Offentligen med den uppgivna funktionen att motverka kvinnofientliga attityder. Men i realiteten i väl så hög grad med den funktionen att upprätthålla traditionella föreställningar om vad ”manlig” ära förpliktigar till samt vad ”kvinnlig” renhet villkoras med. Jag kommer alltid att minnas en replik från en ung grabb: ”Ja, men det är väl inte så konstigt. Man vill väl inte ha ett äpple som någon annan bitit i.”

Oj, oj, oj, vad jag är arg! Fem års pensionärstillvaro har inte nämnvärt mildrat mina reaktioner på händelser som denna. För mig handlar detta minst av allt om några enskildheter. Vilka mönster som nu ger sig till känna är alltså det jag nu föreslår Kaliber att avtäcka. I den händelse ni vill undersöka om jag på något vis kan bidra gör jag det så gärna.

Som presentation bifogar jag en tretton år gammal SvD-artikel som på en punkt tangerar det aktuella temat. Dessutom vill jag peka på en liten grej på min hemsida där jag försöker uppmärksamma den brist på ”sexuell” vaksamhet jag menar att journalistkåren, rent generellt, kännetecknas av. (http://www.algonet.se/~ulfwid/journal.htm)

Media exploaterar gärna folks ”sexintresse” på det mest vulgära och primitiva sätt man kan föreställa sig. Men iakttar på det hela taget en sträng ”sexuell” avhållsamhet då det gäller någon som helst analys.

Menar
Ulf Wideström
 

 

 

Sunday, February 17, 2013

TVÅ VETENSKAPER

 

Det synnerligen informativa teveprogrammet LÖNESÄNKARNA ger mig anledning till en reflektion. Eftersom jag saknar ekonomisk bildning vill jag vara försiktig med bedömningar på det området. Men det slår mig att det kan finnas skäl att dra vissa paralleller till det område där jag anser mig ha god orientering – könskunskap (en egen beteckning, i brist på en etablerad). Det slår mig att nationalekonomi ser ut att uppvisa påtagliga likheter med så kallad genusvetenskap. Båda fenomenen är mer ideologibaserade än faktabaserade. Vad gäller genusvetenskap menar jag mig ha god grund för det påståendet. En annan likhet mellan dessa båda ”vetenskaper” är att de i anmärkningsvärd grad undantas från återkommande granskning och diskussion. Särskilt gäller detta om genusvetenskap som närmast kan liknas vid en helig ko som obekymrat kunnat lägga sig tillrätta i medielandskapet, idisslande sina ogrundade teser.

 

Thursday, September 20, 2012

Kvinnlig skönhet

Mejl till DN kultur och SR God morgon världen



Två nyligen timade framträdanden av Nina Björk,
ett hos DN och ett i radio, får mig att reagera. Båda uppfattar jag som symtom på ett neurotiskt förhållande till kvinnlig skönhet. Min utgångspunkt för denna bedömning är att kvinnlig skönhet alltid varit den form av visuell stimulering som gett starkast effekt hos mig.

Att jag väljer att beteckna NB:s beteende med en psykoanalytisk term innebär ett avsteg från mitt annars konsekventa avståndstagande från den åskådningen; jag är en inbiten antifreudian. Men eftersom jag i det här fallet nyttjar termen metaforiskt, och inte diagnostiskt, tycker jag att den kan fungera. Min tolkning av det jag nu vill kommentera är att det utgör en politisk fråga av rang. På så vis att det handlar om ett grundläggande drag i det jag ser som ”svenskhet” rent allmänt, samt kännetecknande för svensk feminism – en för mig svårsmält kombination. (Jag är förvissad om att SdB i sin himmel helt instämmer i mina resonemang samt förmodar att hennes främsta presentatös, Åsa Moberg, även erbjuder visst medhåll.)

Som ytterligare presentation av mig anger jag ett förflutet som teaterman av det mest avantgardistiska slaget samt därefter en tjugoårig gärning som sexterapeut. Nu är jag pensionär.

En omständighet med särskild relevans är att jag på åttio- och nittiotalen var fullvärdig medlem av ett brasilianskt tjejgäng; tre brassebrudar och jag bedrev ett intensivt privatliv. Ur detta vill jag anföra två rapporter:

På den tiden, det är nu ett tjugotal år sedan, då jag gick ut med brassetjejerna på krogen hände det ibland att min hustru senare på kvällen, då hon lämnat teatern efter föreställningen, anslöt till sällskapet. När hon kom in i lokalen ställde sig brassetjejerna på stolarna, visslade högt, viftade med händerna över huvet och vickade intensivt på ändan som välkomsthälsning. Som förklaring till detta beteende angav de att de var övertygade om att min hustru i ett tidigare liv varit brasilianska.

En annan scen. När brassebrudarna var hemma hos mig och i lugn och ro spritt ut sig i vardagsrummet inträdde min då tjugoårige son i sällskap med sina killkompisar. Då blev det fart på brassarna. De kastade sig om halsen på de helt främmande killarna, inte med baken utputande. Nej, de tryckte energiskt sina höfter mot killarnas. Och ropade: Gustoso, gustoso, gustoso.

Det är erfarenheter av det här slaget som ligger till grund för hur jag ser på ”svensk feminism”; visavi kvinnlig skönhet. Något brassebrudarna var start upptagna av. Vilket bland annat framgick av hur de ibland vid våra frukostar kastade fram en bunt veckotidningar som de fått sig tillsänd av släktingar i Rio och entusiastiskt bläddrade och pekade på de kvinnogestalter på tidningssidorna som de tyckte var extra lockande. Jag kan inte säga att jag mötte deras entusiasm med samma iver. Men jag uppskattade givetvis deras hänförda och hänförande sensualism.

Jag kommer att tänka på detta då jag hör Nina Björk tala om den MAKT som en kvinna med hög utseendestatus förfogar över. Sannolikt menar hon därmed att hon företar en feministisk maktanalys. Om NB vid något tillfälle varit närvarande vid en dylik frukost tror jag att hon kunde ha skaffat sig en mer flexibel uppfattning om maktspel än den hon nu företräder. Mina brassebrudar, som till vardags befann sig i underordnade vårdjobb (en tillvaro som ”svensk feminism” har de allra svagaste förbindelser med) var knappast fångna i de föreställningar om kvinnomakt som NB är behäftad med. Likt SdB var de delaktiga i kvinnors ”levda erfarenhet” på ett synnerligen påtagligt sätt. De var starkt medvetna om gränserna för sin makt.

Vad NB har att säga om manlig homosocialitet vill jag instämma i – med eftertryck. Det är den sida av livet som vållat mig störst problem; långt värre än dem jag haft med ”svensk feminism”. En företeelse jag tyvärr kommit att förknippa med skitidéer. I allt som går utöver kraven på ”hela lönen och halva makten”.

Hur jag i skrift handskats med denna belägenhet vill jag ge prov på genom att sända en bunt gamla texter, med viss anknytning till NB.

Avslutningsvis vill jag även säga något om den åldersnoja NB så tydligt ger uttryck för. Jag inledde med att tala om min djupa fascination inför kvinnlig skönhet. Den är av det slaget att den innefattar ett perspektiv som NB ser ut att vara främmande för: Vackra kvinnor blir vackrare med åren. För att konkretisera den principen tillgriper jag ett par referenspunkter som jag tror kan vara giltiga i den här kontakten. Låt mig få nämna Tove Jansson, Wiveka Lindfors och Jeanne Moreau som tydliga exempel. Den sistnämnda ledsnar jag aldrig att lyssna till då hon sjunger om livets VIRVEL (Jules och Jim). Det är den balsam för själen jag så innerligt väl behöver som lindring av den friktion som uppstår då jag utsätts för ”svensk feminism”.

Som terapeut fick jag i många fall anledning att referera till taoistisk tankevärld. Så här:

Vårt etablerade skönhetsidealet påbjuder att man ska vara slät och slank. Bästa förutsättningen för att åstadkomma detta är att vara ung.

Eftersom människor för var dag avlägsnar sig mer och mer från grundvillkoret för idealets upprätthållande, vandrar de med sömngångaraktig säkerhet längre och längre in i onda och smärtsamma cirklar. Där de sedan traskar runt och så småningom förlorar all orientering. Som mest kännbart är idealet i förbindelse med erotik. Krampaktigheten i den kulturellt bestämda fixeringen blir särskilt tydlig i de kroppskontakter som hör kärlekslivet till.

För att vara riktigt lämplig som kärlekspartner, ska man helst vara arton år. Nitton kan duga – till nöds. Därefter inträder en förfallsprocess; en rutschkana som stupar neråt i en allt brantare backe.

Efter passerat femtioårsstreck gås det omkring och bes om ursäkt för att omgivningen tvingas bli utsatt för den dystra anblick ens uppenbarelse utgör.

Är vi då villkorslöst prisgivna åt detta etablerade normsystem? Nej, inte alls. I syfte att ge lite perspektiv på och en stimulans till att förändra denna mentalitet, kan det vara välgörande att något lära känna ett taoistiskt förhållningssätt till ålder och åldrande.

I taoistisk föreställningsvärld är människan ett barn fram till dess hon blivit tjugoåtta år. I trettioårsåldern har personligheten ännu inte – varken kroppsligt eller själsligt – fått några skönjbara konturer och är därför knappast något att låta sig imponeras av.

När fyrtioåren inträtt börjar en viss utveckling ge sig tillkänna, och efter femtio har det hela artat sig såpass att man är något att räkna med.

Efter sextio har utvecklingen – inte minst vad gäller erotik – nått ett helt acceptabelt stadium. Efter sjuttio är du beundransvärd. Och efter åttio kulminerar utvecklingen i det som är att betrakta som mästerskap.

Som synes skiljer sig denna ideologi (något annat än ideologi är det absolut inte fråga om) markant från den som är vår omgivande och innevarande. Jag kan varmt rekommendera ett byte till det taoistiska synsättet.

Gör det genast – vänta inte ens tills i morgon.

Jag inledde den här texten med att bekänna min svaghet, faibless som fransmannen säger, för kvinnlig skönhet. Som avslutning vill jag säga att jag ser den som min verkliga styrka.

 

PS. Det händer att jag försöker mig som aforistiker. En av de formuleringar jag är mest nöjd med är denna: Your face is your fate.

 

Friday, April 13, 2012

MÄNS VÅLD

Är Akilles och Rambo rena hjärnspöken? Är deras våldsamhet resultat av en "social konstruktion"? Nej, det finns nog skäl att anta att de har mer substans.

Jämförande kulturstudier är en relevant metod för att undersöka könsskillnader. Att jämföra skilda kulturer fyller två funktioner. Det visar på variationer i kulturmönster och det ger tillfälle att iaktta omständigheter som kan vara av annat slag än kulturbestämda.

När beteenden kan beskrivas som genomgående i så gott som alla världens kulturer blir det svårt att utesluta icke-kulturella orsaker. Vad man än från ideologiska utgångspunkter skulle önska sig.

Därför ställer jag frågan – är det vi kan iaktta endast och allenast ett resultat av kultur? En annan förklaringsmodell har presenterats i den forskning som följt evolutionära linjer. Där menar man sig ha funnit att manlig aggressivitet varit en av de faktorer som lett fram till att vi idag står där vi står.

Skulle det vara så att mäns förmåga till våldshandlingar under årmiljonernas gång bidragit till att vi utvecklats till den skapelsens krona vi gärna ser oss som, kan det nog vara dags att tacka för den insatsen, och föreslå att den måtte upphöra.

Detta är vad Klas Hyllander i ett debattinlägg den 11/4 hoppas på, och han vänder sig till ”politikerna” för att få det förverkligat. Att frågan om mäns våld har påtagliga politiska dimensioner är uppenbart, men vilken politik kan tänkas leda till avsett resultat. Är det inte det vi bör diskutera?

I sitt inlägg för KH fram ett betraktelsesätt som i allt väsentligt kan kallas ”kulturism”; han förklarar mäns våld med att män ingår i en våldskultur.

Den åskådning KH företräder granskades i norsk teve för två år sedan. Programserien HJERNEVASK avslöjade ihåligheten i de tankegångar som så kallade genusvetare förfäktar. Finns att se på YouTube i femtonminutersbitar.



Marx intresserade sig för utvecklingsfrågor. Han tyckte sig ha upptäckt att omständigheter, som under en viss period utgör drivkraften i utvecklingen, under ett senare stadium kan omvandlas och få en hämmande roll. Tänk om det skulle vara så med mäns stridslust. Att den gått från välsignelse till farsot.

I så fall står vi inför ett problem. Särskilt om problemet inte behändigt kan åtgärdas med omskolning; om en benägenhet till våld finns inplanterad inte bara i mäns själar utan även i deras kroppar.

Behöver en sådan inställning leda till uppgivenhet? Alls inte! Mänsklighetens historia är historien om människans kamp i och mot naturen. Hitintills har denna natur mest varit förlagd utanför människan själv. Frågan är om inte frontlinjen nu skär rakt genom henne – och i än högre grad rakt genom honom.

Vi har uppnått att kläder och bostäder skyddar oss mot vädrets makter. Industriell framställning av mat och andra förnödenheter tryggar vår överlevnad i miljöer där frukter och stekta sparvar inte faller rakt ner i gapet. En rikt utvecklad läkekonst övervinner många av de attacker naturen riktar mot oss. Planering och organisation ger oss makt över en obändig natur. Så det är väl bara att fortsätta på den vägen: att tygla naturen.

Mänskligheten står inför en rad av hot. Ett av dem mäns våld. Män har blivit något av det farligaste som finns.

Att yttra sig åt det här hållet gör många män uppbragta. Men helledudanedå. Är det hartassen som gäller? Visst, lite lirkande kan nog vara en framkomlig väg i privata relationer. Men i större sammanhang ger verbala rallarsvingar bättre effekt. De avtäcker prinsen-på-ärten-reaktioner hos de män som gärna seglar fram under bekvämlighetsflagg.



För att kunna hantera den utveckling vi står inför fordras någorlunda realistiska verklighetsbeskrivningar. När ideologin får råda över empirin förloras orienteringen. Önsketänkande för vilse. Till exempel föreställningar om att naturen är ovidkommande – och kulturen allenarådande.

Vårt framträdande som könsvarelser och hur förhållandet mellan könen gestaltar sig är inte uteslutande ett kulturfenomen. Där finns även inslag av mänsklig natur; formade under släktets utbredning över planeten. Ett av momenten i denna process är vi idag tvungna att uppmärksamma – och göra något åt. Mäns våld.

Denna icke försumbara del av manlig konstitution behöver kringskäras av åtgärder på en rad nivåer; juridiska, polisiära samt på frilansbasis, t ex genom övervakning genom grannkontakt – både på arbetsplatser och i bostadsområden. Våldsverkare ska uppspåras och ges begränsad i aktionsradie. Det krävs mängder av samhälleliga kontrollmekanismer. Och tvång.

En allt igenom ”konstruktionistisk” tolkning av kön leder till en politik: en illusionspolitik.

En icke-konstruktionistisk, dvs. holistisk tolkning leder till en annan: en politik som befattar sig med problemen. Den som anser att män bäst kan beskrivas om illa uppfostrade kvinnor berövar sig möjligheten till de resoluta ingripanden som är av nöden.

Vi behöver diskutera medlen. Om vi gör det utan alltför förutfattade meningar bör vi kunna nå fram till konkreta och produktiva förslag. De kan komma att handla om allt från elektroniska fotbojor till praktiska steg mot en avveckling av militarismen.

Thursday, March 1, 2012

Feministisk sexualpolitik

I mer än trettio år har jag haft könsfrågor som mitt främsta intresse. Jag brukar beskriva det så att jag ägnar mig åt studier av könslig idealbildning och identitetsutveckling.


1962 låg jag i lumpen. Det jag minns bäst från den tiden är att det då kom ut en bok som grep mig djupt. Det var Kristina Ahlmark-Michaneks Jungfrutro och dubbelmoral. Jag ville omedelbart dela med mig av min entusiasm till grabbarna på luckan. Den reaktion jag då mötte blev till min första erfarenhet av att i en sexualpolitisk ambition köra huvudet i väggen.

Vi vet väl alla att det sedan sextiotalet gått inflation i löpsedelsrubriker. Då gjorde stora rubriker verkligen skäl för namnet. Några av de största ägnades nämnda bok. Det mest fasaväckande var att där förordades ”kärlek för vänskaps skull”. Den formuleringen var ett uttryck för tidsandan; en eufemism. Det författaren syftade på handlade givetvis inte om ”kärlek”, utan om det som dagens ungdomar kallar KK.

Mitt det självupplevdas synfält, gällande könspolitik, har som sin bortre gräns denna bokläsning där jag tyckte mig se ett kvinnligt perspektiv manifesteras – och som jag helt och hållet kunde ty mig till. Under flera år av fromma förhoppningar tog jag därefter för givet att jag tilläts vandra hand i hand med kvinnor som banade nya vägar mot en ljusnande framtid innebärande sexuell frigörelse i oändliga dimensioner.

Jag såg den här bokens frågeställning: Varför finns det bara dåliga flickor och inga dåliga pojkar? som det centrala. När jag första gången såg den tanken så tydligt uttalad trodde jag helt naivt att den skulle komma att bli ledstjärna för den gryende kvinnorörelsens hantering av allt som har med sex att göra.

Men så blev det inte alls. Det blev tvärtom. Det blev feminister som kom att bli de mest aktiva bakåtsträvarna i förhållande till sexualpolitiska framstötar. De jagade ”dåliga flickor” med den blåslampa som sprutade ut anklagelser för bristande kvinnomedvetenhet och systerskap.

Det sades i en vänsterpartistisk riksdagsmotion att den sexuella frigörelsen ”gått för långt” – och att det måste till lagstiftningsåtgärder för att den måtte stävjas. Efter att tvingats se vänsterpartister anförda av Gudrun Schyman förfäkta dworkin/mackinnon-idéer vet jag en del om hur psalmerna går. Att vänsterpartister gick i spetsen för att piska upp en våg av moralpanik i anslutning till Alexa Wolfs antiporrpamflett är mot den bakgrunden en självklarhet.

Upplevelser av liknande slag har under decennier varit legio. Med början på sjutiotalet reste sig konturerna av den mur feminister förskansat sig bakom för att odla den form av puritanism de anser att kvinnor, rent generellt, är betjänta av. Vad jag kan se är det alltid kvinnor som drabbas värst av puritanism.

Jag lånar gärna ett centralt begrepp i Beauvoirs redogörelse för det andra könets omständigheter, den levda erfarenheten, för att beteckna min kunskapsbas och mitt synsätt. En likvärdig och än mer adekvat benämning av min position och studiemetod har jag hämtat från socialantropologin; där kallas den ”deltagande observation”.

Alla mina tyckanden och göranden på den sexualpolitiska fronten har ur en eller annan aspekt inneburit konflikt. Mycket sällan inom den så kallade intimsfären, men desto mer på det politiska planet.

Jag kan raskt ur rockärmen och mitt lager av sexualpolitiska mejl skaka fram en som jag ser det hygglig exposé över feministiska bravader på den sexualpolitiska arenan. Min exempelsamling är främst avsedd som inspiration för den metodiskt arbetande idéhistoriker som vill ta på sig uppgiften att beskriva feministers insatser visavi sex.

Efter att jag på sjuttioåttiotalen tagit del av en viss mängd så kallad kvinnlig bekännelselitteratur samt ett antal feministiska idéskrifter tyckte jag att jag hade grund för att i feministernas husorgan genus i två debattartiklar skriva:

– Nej, det är upp till var och en, svarar Nina Björk när jag frågar henne om det är så att det finns en feministisk uppfattning om hur kvinnor och män bör inrätta sig med varandra "rent privat".

Nina Björk är rädd att flyga – jätterädd. När hon föresätter sig att avslöja vad som döljer sig Under det rosa täcket avstår hon från att visa fram vad sexualiteten har för innebörd för en feminist. På 242 sidor ägnar hon ett par rader åt att beröra denna sin rädsla. "Att börja förhandla med min sexualitet skrämmer – i vilka sammanhang kan jag vara både konsekvent feminist och riktigt kåt?"

Privatlivets politiska dimensioner är något som feminister betonat sedan länge. Men det egendomliga är att dessa ting inte i någon nämnvärd grad blivit diskuterade i förbindelse med de omständigheter där de framför allt hör hemma.


Tidskriften bang, vilken jag följt någorlunda troget, kom för några år sedan med ett nummer (2/98) rubricerat Sexualitet. Vid läsningen av detta blev jag ytterst nedstämd – framför allt av den anledningen att jag helhjärtat instämmer i den diagnos som ställs på ledarplats: "En reaktion inför detta temanummer var att bang skriver väl alltid om sex. En titt bakåt visar att det snarare varit ett ganska ovanligt tema. Vi har haft artiklar om sexuellt våld, porr och sexuella trakasserier. En diskussion om den 'normala' sexualiteten lyser med sin frånvaro." Ett stycke ner i texten blir det riktigt beklämmande; den behandling av ämnet bangläsaren håller i sin hand kallas för en färd ut i "sexträsket".



Feminister har inte ägnat sig åt sexdebatt, menar idéhistorikern Lena Lennerhed. (bang 2/98) Hon antar att det beror på att feminister gjort den bedömningen att ett sysslande med sex skulle ha undergrävt deras strävan mot de två mål de satt främst: hela lönen och halva makten.


Under rubriken Det kallas kärlek penetrerade för några år sedan sociologen Carin Holmberg den hemtillvaro som tio unga par uppgav vara präglad av jämställdhet. Hon visade att parens bild av sin livsföring, såväl inbördes som gentemot omgivningen, var en i stora stycken nödtorftigt upprätthållen illusion. Denna kärleksskildring rymmer emellertid ett märkligt förhållande. Trots att det görs explicit och kommenterat – är det inte besynnerligt att författaren utelämnar ett väsentligt moment – det sexuella samlivet? Om dessa äkta och oäkta par har ett umgänge med varandra som är att beteckna som vitt, eller om det utstrålar en annan kulör, blir vi inte upplysta om.

Ingen av de skribenter som medverkar i antologin Makt & kön finner anledning att reflektera över sina erotiska erfarenheter ur ett feministiskt perspektiv. Och den läsare som vänder sig till Feministisk bruksanvisning i hopp om lite vägledning inför handfasta könskontakter får nöja sig med en dos psykoanalytiska griller.


För sådär en fyrtio år sedan kom jag för första gången i kontakt med ett politiskt tänkande kring förtryck. Det skedde vid läsningen av Franz Fanons Jordens fördömda. Boken har sedan dess stått oomläst på sin hylla. Men jag tror att de tankar om hur förtrycket formar den förtryckte som finns där lagt sig djupt i mitt undermedvetna.

Och jag tror att det är den påverkan som ligger till grund för hur jag reagerat på en scen i Tjechovs Körsbärsträdgården, den där den gamle betjänten talar om ”den stora olyckan” och därmed avser upphävandet av slaveriet i Ryssland. Han hör till de frigivna och har problem med sin belägenhet.

Den bilden är stående illustration till hur jag upptar det mesta av feministers hantering av sexualpolitik. Feminister har sedan länge talat om mäns vilja och makt att kontrollera kvinnors sexualitet som det mest effektiva medlet för kvinnoförtryck. Men de har enligt min mening med få undantag varit förmögna att se på vad sätt de själva medverkar i detta förtryck.

Puritanism har under de senaste århundradena iklätt sig olika skepnader. Här på västkusten hade för inte så länge sedan den schartauanska varianten en högkonjunktur. På den tiden var det den kristne guden som stod som garant för puritanismens moraliska halt. Den funktionen har idag förts vidare till en mer svårhanterlig instans.

Ansenliga krafter inom den så kallade kvinnorörelsen har kommit att ta över uppgiften att tradera puritanismen. Dagens genomsnittsfeminist har påtagit sig uppgiften att axla Henric Schartaus fallna mantel. Ur ett individualpsykologiskt perspektiv är detta inte svårt att förstå. Det är sånt som brukar kallas internalisering av hegemoniska idéer.

En enkel jämförelse kan kanske belysa det fenomenet. På en del andra håll i världen tillämpas något som tidigare kallades ”kvinnlig omskärelse” men som nu på politiska grunder döpts om till ”könsstympning”. Vad som är mest anmärkningsvärt i det sammanhanget är att den praktiska hanteringen är en rent kvinnlig angelägenhet. Män är inte alls inblandade i utförandet. Deras uppgift är endast att övervaka att seden hålls vid liv.

Är det en alltför djärv tanke att dra en parallell mellan å ena sidan ovanstående exempel på kvinnoförtryck i kvinnlig regi och å den andra den form av kvinnlig bevakning av ”kvinnoheder” som en majoritet av dagens kvinnokämpar i vårt samhälle ses tillämpa? På sexualitetens område.

Det paradoxala momentet ligger, ytligt sett, i att kvinnor är sina egna förtryckare. Rent allmänt upprätthålls socialt förtryck på just det sättet. Ett slavsamhälle vilar på en slavmentalitet.

På vad sätt detta kommit till konkreta uttryck vill jag visa med ett par exempel.


1. Den 8:e mars 2003 (på den internationella kvinnodagen) publicerar DN ett upprop, undertecknat av ett femtiotal feminister där porrtittare utnämns till fascister (DN 8/3 -03).

2. Ett flertal kommuner har beslutat att arrangemang som innefattar hyra av konferensfaciliteter med övernattning endast ska förläggas till "porrfria" hotell. Ett resultat av en av feminister effektuerad ROKS-kampanj.

3. I februari 2005 meddelar det Nationella sekretariatet för genusforskning att regeringen anslagit två och en halv miljon för att motverka "sexualiseringen av det offentliga rummet". Det framgår klart att ifrågavarande sekretariat är en del av en statligt finansierad puritansk propagandaapparat.

I förbindelse med sistnämna exempel kan jag berätta följande illustrativa lilla historia. Den består i en interiör från ett möte i något som heter VägValVänster (där jag förgäves i ett par år letade efter möjligheter att diskutera könspolitik). Vid ett sådant plockade chefen för Nationella sekretariatet för genusforskning fram en gitarr till vars klang hon framförde en povelramelvisa: Den sista jäntan. För oss vanliga dödliga har nog den sången, i Monica Zetterlunds väna tappning, tett sig enbart charmig. Så var det dock inte för det Nationella sekretariatet för genusforksning:s chef. Hon delgav de församlade de hämningar hon länge närt till den visan. Och vilken självövervinnelse det för hennes del innebar att nu framföra den. Kan vi hitta en mer åskådlig belysning av hur den feminism som etablerat sig i universitetsvärlden ser ut? Att jag strax därpå drabbades av en ”stalinistisk” utrensning är inte förvånande, men förfärligt ledsamt. Alla mina inlägg på VVV:s hemsida raderades därifrån. Av begripliga skäl gick jag inte på fler VVV-möten.

Nästa begivenhet var förstås feministers reaktioner Evin Rubars beramade tv-program Könskriget. Den stolligaste kommentar som följde på detta var väl när fi som förklaring till sitt valresultat angav ER:s insats som den egentliga orsaken. Nästan lika bedrövligt var det när Expressens ledarskribent, Ann-Charlotte Marteus menade att det borde varit "vi" som avslöjat ROKS.

Vad beträffar egenparodier minns jag en som svårligen kan överträffas. Även den i Expressen. Skribenten var Margareta Winberg. I sin predikan tillhöll hon svenska folket att följa den sexpraktik hon idkar när hon knullar med Jörn Svensson. Maken till normering får man leta efter.

En nyligen företagen idéhistorisk studie avhandlar skillnaden mellan tysk och svensk mentalitet i förbindelse med prostitution. Den möttes på Aftonbladets kultursida av en anmälan som utgjorde en ytterligare parodi på feministiska tolkningar. Karin Eder-Ekman levererade det sedvanliga paketet av moralism insvept i den egna förträffligheten. Det är just den snorkigheten jag förknippar med bang-feminister.

När Petra Östergrens bok om F-ordet kommenterades i pressen fick jag anledning att säga något om själva termen "feminism". För mig är detta en symbolfråga av rang. Den rör "realfeminismens" predikament. Jag jämförde denna benämningsproblamatik med en annan som även den rör ett personligt problem. Jag drog en parallell. På rent etymologiska grunder kunde jag mycket väl kalla mig kommunist. Eftersom jag i politiken mest betonar "gemensamhetslösningar". Det är ju vad ordet "kommunist" betyder; rent språkligt. Som vi vet har en skändlig historia gett begreppet annan innebörd. Nu betyder "kommunist" – konkret och praktiskt – förtyckare, utsugare och massmördare. Riktigt lika illa är det inte med ”feminist” Men, men, jag ser mig definitivt förhindrad att använda den beteckningen på mig själv.

Jag har oändliga erfarenheter av feministers aktiva ointresse för egentliga diskussioner av hur könslighet och könsrelationer kommer till uttryck i vårt samhälle. Men jag har ändå inte gett upp hoppet om att det så småningom ska bli möjligt att tala om sådana saker. I normalt röstläge och med utgångspunkt i verklighetsbeskrivningar samt med vildsinta visioner om en bättre värld – framför allt vad gäller könsliga mellanhavanden; grundade på ett jämställdhetstänkande. Och som inte bygger på vanföreställningen att kön enbart är en ”social konstruktion”.

Ulf Wideström, sexolog, kvinnosaksman, jämställdhetsaktivist