Tuesday, August 13, 2019

Runda ord

Runda ord

Återigen rullar runda ord i media. Nu har det snart gått tio år sedan Stig Malm myntade ett begrepp som kom att bli bevingat. Men de flesta av oss minns väl ändå det grönköpingsartade rabalder, som då seglade upp i pressen; vilka ståtliga rubriker som erigerade på löpsedlarna.

Sedan dess har vi lite då och då ställts inför ett fenomen, vars innebörd kan uttryckas i frågan: Vad betyder det när en människa benämner en annan med ett könsord, t ex fitta?

I vår kultur är könsord pejorativ av högsta – eller om man så vill: lägsta – rang. Vill du säga något riktigt förklenande om någon, når du bäst effekt med ett könsligt uttryck. Särskilt om formuleringen har feminin anknytning. Detta gäller i lika hög grad om den du ska chikanera är kvinna eller man. Därför, om du vill åstadkomma maximal verkan, bör du klippa till med fitta.

Psykologin i sammanhanget är enkel. Utgångspunkten är en grundmurad idé om att kvinnans kropp, i synnerhet fittan, är något skamligt och motbjudande. Känslor av detta slag är av solid hävd – lika mycket hos kvinnor som hos män.

När en människa kommer i konflikt, blir kränkt, rädd, aggressiv eller på annat sätt kommer i affekt, gör hen en snabb förknippning mellan det konkreta konflikttemat och en underliggande allmän avsky för det kvinnliga könet – och så kommer det:

– Du är en riktig fitta.

Det är alltid lika obehagligt att bli påmind om att folk har detta ångestladdade förhållande till könet. Det som träder i dagen när någon säger fitta är inte i första hand att vederbörande har en bristfällig uppfostran, torftigt språkbruk eller en ringaktande inställning till kvinnor. Vad som visar sig är den urgamla skräcken för könsligheten som sådan.

Så länge "kuk" och "fitta" klingar annorlunda än "fot" och "öra" kvarstår problemet.

En indignationsstorm, som trumpetar ut att "fitta får man inte säga", och "Fy, så vulgärt!" spär på och förstärker den sexfientliga indoktrineringen.

Den som vill försöka sig på lite själslig gymnastik i ordets dubbla – alltså även ursprungliga betydelse (nakenövningar) – kan i en period ägna sig åt en daglig träning enligt modellen: BLACK IS BEAUTIFUL.

Överfört till det här sammanhanget blir formuleringen: FITTA ÄR FINT. Upprepa detta mantra tio gånger om dagen, gärna framför en spegel, tills det flyter utan krumbukter.

Försök sedan att kalla någon för fitta med den inställning du nu förvärvat. Se vilken reaktion som uppstår och gå in i ett resonemang om de tankar och känslor som inställer sig.

I bästa fall leder den här metoden till att män skaffar sig ett alternativ till epitet som "lilla hjärtat" eller "min rosenknopp". För kvinnor uppstår en enkel möjlighet att uttrycka "girl-power" på god svenska. Lycka till!

Sunday, April 14, 2019

Freud i fara

Freud i fara





Religion och kyrka har under århundraden påbjudit vad som är en lämplig livsföring. Det sekel som nu går mot sitt slut har dock sett ett avtagande inflytandet från denna instans.

En ny ledstjärna har etablerats: vetenskapen. Till den har hoppets ställts. Inte bara som ett sätt att producera kunskap utan i lika hög grad som normgivare. Vad som är sant och falskt, gott och ont, normalt och onormalt, friskt och sjukt, lönsamt och olönsamt – kort sagt rimligt och orimligt – allt ska avgöras vetenskapligt.

I denna nya situation har det för alla tidsmedvetna ideologer blivit angeläget att uppträda i vetenskaplig dräkt.

En falang av ideologiproducenter som varit speciellt framgångsrik härvidlag är psykoanalytiker. Genom att de förmått omformulera större delen av den traditionella världsbilden och människosynen i en vetenskapsliknande terminologi har de uppnått ett enastående genomslag.

Ett verkligt genidrag var när de anslöt sig till proklamationen av guds död – för att istället satsa på djävulen. De la fanskapet i respirator och beredde sig för en come-back för mörksens furste.

Den grundstruktur som etablerats i judisk-kristen tradition gick till återvinning och förnyat bruk. Den religiösa tredelning i en tillvaro omgiven av en underjord fylld av onda lustar och gräslig pina och därovan en övervakande och dömande gudamakt blev nu förlagd inuti människan själv.

Samma tre nivåer översattes till ett jag som har att tampas med ett tryck underifrån av dolda drifter och ovanifrån av ett kontrollerande överjag. Inte särskilt nyskapande. Urkonservativt.

Denna terapiinsats fick djävulen i god vigör. Eftersom han förut fått hålla till i underjorden, utanför oss människor i rollen som den lede frestaren, blev han helt entusiastisk över att få flytta in i vårt undermedvetna och smälta in som vår innersta kärna. Ja, han trivdes verkligen – och tog så gärna den lilla olägenheten att bli omdöpt till "vår inneboende ondska".

För att fullborda den analytiska kompositionen tillkom en rad ytterligare uppfinningar som kommit att åtnjuta enorm popularitet: paradnumren var oidipala bindningar, neuros samt hysteri. Till dessa har senare fogats sådana suggestiva terapeutiska besvärjelser som överföring, motstånd, psykosexuella utvecklingsstadier, regression, symbios, sublimering, kastrationsångest, aggressionsdrift, fadersauktoritet, den omnipotenta modern...



På sistone har det emellertid uppstått en gryende diskussion kring den psykoanalytiska begreppsvärlden. Lite varstans börjar tvivlande röster höras. Ett exempel kommer från ett område med stark emotionell och massmedial laddning: sexuella övergrepp på barn och straffpåföljder i sådana fall.

Att psykoanalytiskt färgad förförståelse av omständigheterna kring påstådda övergrepp kan ha lett till att oskyldiga människor dömts till långa straff förefaller sannolikt. Givetvis är det angeläget att de fall, där sådan rättsvidrig påverkan på den juridiska behandlingen kan befaras, går till förnyad prövning.

Men tyvärr är det inte i förhållande till de oskyldigt anklagade och fällda sexualbrottslingarna som psykoanalytiker ställt till störst problem. Deras ansvar för att alltför förövare blivit uppdagade och straffade är oändligt mycket större.




När det gäller sexualitet är vår kultur präglad av ett rent terroristiskt förhållande mellan könen – och mellan föräldrar och barn. Män har i evärderliga tider förgripit sig på kvinnor. Och både kvinnor och män har utövat ett gränslöst sexuellt förtryck av barn.

De personer och grupperingar som kallat sig psykoanalytiker (psykodynamiker, objektrelationsteoretiker etc) har spelat med i denna grymma hantering genom att propagera sina teser.

En kort debattartikel kan inte ge någon ingående beskrivning av detta förhållande. Här är det endast möjligt att peka på några av de mest grundläggande fenomenen.

Hur vanligt det är att vuxna förgriper sig sexuellt på sina egna och närståendes barn vet vi ännu inte mycket om. Den ursprungliga psykoanalytiska uppfattningen har varit att det är sällsynt. I polemik mot denna förvissning har det på senare år, speciellt från en del feministiska grupperingar, framförts påståenden om att en betydande andel flickor blivit utsatta för sexuella övergrepp (här anges mycket varierande siffror: upp till en tredjedel). Som synes har uppfattningen om förekomsten varierat stort.

Den klassiska psykoanalytiska tolkningen av övergreppssituationen, förförelseteorin, är att den alls inte kännetecknas av att vara ett övergrepp. Tvärtom, det är barnet som omedvetet lockar förövaren till sexuella handlingar. Psykoanalytikern förlägger således initiativet till incestuösa handlingar till barnet. Barnets dolda önskningar är den egentliga motorn. Den freudianska förförelseteorin säger: barnet (flickan) är förföraren, den vuxne (mannen, ofta fadern) är den förförde.

Inom den psykoanalytiska traditionen har det så småningom vuxit fram en kritik av dessa föreställningar. Mest känd är den som levererats av Alice Miller.



Sedan åtskilliga decennier har olika former av psykoanalytiska åskådningar varit basen för socialt sanktionerade terapeutiska professioner. Att hysa trosföreställningar av det här slaget har ansetts garantera legitimationsgrundande kompetens.

För att en behandlingsverksamhet ska ges auktorisation brukar det i andra sammanhang krävas att den ska vara förenlig med "vetenskap och beprövad erfarenhet". Detta krav har aldrig gällt psykoanalytikers gärning. Härigenom har de kunnat lägga sig till med den ogenerade vanan att kräva av sina kritiker att de ska kunna visa att de psykoanalytiska ståndpunkterna saknar verklighetsunderlag. Ett beteende som inom vetenskapssamhället i övrigt knappast kunnat passera.

Psykoanalytiker har således lyckats med konststycket att på sin omgivning övervältra en omvänd bevisbörda av raffinerat slag. Och det verkar som att omgivningen svalt betet och påtagit sig uppgiften.

För närvarande utbildas nya generationer av psykologer, socionomer och sjukvårdspersonal i psykoanalysens hägn. Flera av våra högskoleutbildningar intalar dagens studenter att tro på sådana saker som att:



Alla människor genomgår i de tidiga barnaåren en utvecklingsgång som bestäms av en "lustcentrering" till vissa kroppsdelar.



Vid övermäktig psykisk press återgår vi till något av dessa tidiga "utvecklingsstadier".



Familjerelationer formas av s. k. oidipala konflikter.



Ambition är ett resultat av förädlad sexualitet, alternativt kompensation för otillräcklighetskänslor.



Drömmar är uttryck för dolda önskningar och de låter sig tolkas utifrån standardbetydelser hos drömmaterialets element.



Människan och mänsklighetens öde bestäms av kampen mellan sexualdrift och dödsdrift.



... osv, allt enligt de kanoniska skrifterna.



Det mest bekymmersamma är att den här sortens idéer utgör grund för utbildningar i psykoterapi; statlig som privat. Nya kullar av framtida terapeuter förses med psykoanalytiska principer som riktlinjer för behandling av människor som är sjuka eller som söker hjälp för olika slags problem. Detta trots att det inte, vare sig ur medicinsk eller beteendevetenskaplig synvinkel, finns nämnvärt stöd för verksamheten.



Själv har jag vid flera tillfällen ägnat mig åt små experiment med avseende på analytiska teser. Som den gången för många år sedan då jag frågade min treåriga dotter (jag ansträngde mig verkligen för att inte låta alltför ledande):

Skulle inte du också vilja ha en sån där snopp som storebror har?

Det blixtsnabba svaret löd:

Nej, den skulle sitta i vägen för hålet.



ULF WIDESTRÖM, sexolog

Maj 1997





Freud i fara

Freud i fara





Religion och kyrka har under århundraden påbjudit vad som är en lämplig livsföring. Det sekel som nu går mot sitt slut har dock sett ett avtagande inflytandet från denna instans.

En ny ledstjärna har etablerats: vetenskapen. Till den har hoppets ställts. Inte bara som ett sätt att producera kunskap utan i lika hög grad som normgivare. Vad som är sant och falskt, gott och ont, normalt och onormalt, friskt och sjukt, lönsamt och olönsamt – kort sagt rimligt och orimligt – allt ska avgöras vetenskapligt.

I denna nya situation har det för alla tidsmedvetna ideologer blivit angeläget att uppträda i vetenskaplig dräkt.

En falang av ideologiproducenter som varit speciellt framgångsrik härvidlag är psykoanalytiker. Genom att de förmått omformulera större delen av den traditionella världsbilden och människosynen i en vetenskapsliknande terminologi har de uppnått ett enastående genomslag.

Ett verkligt genidrag var när de anslöt sig till proklamationen av guds död – för att istället satsa på djävulen. De la fanskapet i respirator och beredde sig för en come-back för mörksens furste.

Den grundstruktur som etablerats i judisk-kristen tradition gick till återvinning och förnyat bruk. Den religiösa tredelning i en tillvaro omgiven av en underjord fylld av onda lustar och gräslig pina och därovan en övervakande och dömande gudamakt blev nu förlagd inuti människan själv.

Samma tre nivåer översattes till ett jag som har att tampas med ett tryck underifrån av dolda drifter och ovanifrån av ett kontrollerande överjag. Inte särskilt nyskapande. Urkonservativt.

Denna terapiinsats fick djävulen i god vigör. Eftersom han förut fått hålla till i underjorden, utanför oss människor i rollen som den lede frestaren, blev han helt entusiastisk över att få flytta in i vårt undermedvetna och smälta in som vår innersta kärna. Ja, han trivdes verkligen – och tog så gärna den lilla olägenheten att bli omdöpt till "vår inneboende ondska".

För att fullborda den analytiska kompositionen tillkom en rad ytterligare uppfinningar som kommit att åtnjuta enorm popularitet: paradnumren var oidipala bindningar, neuros samt hysteri. Till dessa har senare fogats sådana suggestiva terapeutiska besvärjelser som överföring, motstånd, psykosexuella utvecklingsstadier, regression, symbios, sublimering, kastrationsångest, aggressionsdrift, fadersauktoritet, den omnipotenta modern...



På sistone har det emellertid uppstått en gryende diskussion kring den psykoanalytiska begreppsvärlden. Lite varstans börjar tvivlande röster höras. Ett exempel kommer från ett område med stark emotionell och massmedial laddning: sexuella övergrepp på barn och straffpåföljder i sådana fall.

Att psykoanalytiskt färgad förförståelse av omständigheterna kring påstådda övergrepp kan ha lett till att oskyldiga människor dömts till långa straff förefaller sannolikt. Givetvis är det angeläget att de fall, där sådan rättsvidrig påverkan på den juridiska behandlingen kan befaras, går till förnyad prövning.

Men tyvärr är det inte i förhållande till de oskyldigt anklagade och fällda sexualbrottslingarna som psykoanalytiker ställt till störst problem. Deras ansvar för att alltför förövare blivit uppdagade och straffade är oändligt mycket större.




När det gäller sexualitet är vår kultur präglad av ett rent terroristiskt förhållande mellan könen – och mellan föräldrar och barn. Män har i evärderliga tider förgripit sig på kvinnor. Och både kvinnor och män har utövat ett gränslöst sexuellt förtryck av barn.

De personer och grupperingar som kallat sig psykoanalytiker (psykodynamiker, objektrelationsteoretiker etc) har spelat med i denna grymma hantering genom att propagera sina teser.

En kort debattartikel kan inte ge någon ingående beskrivning av detta förhållande. Här är det endast möjligt att peka på några av de mest grundläggande fenomenen.

Hur vanligt det är att vuxna förgriper sig sexuellt på sina egna och närståendes barn vet vi ännu inte mycket om. Den ursprungliga psykoanalytiska uppfattningen har varit att det är sällsynt. I polemik mot denna förvissning har det på senare år, speciellt från en del feministiska grupperingar, framförts påståenden om att en betydande andel flickor blivit utsatta för sexuella övergrepp (här anges mycket varierande siffror: upp till en tredjedel). Som synes har uppfattningen om förekomsten varierat stort.

Den klassiska psykoanalytiska tolkningen av övergreppssituationen, förförelseteorin, är att den alls inte kännetecknas av att vara ett övergrepp. Tvärtom, det är barnet som omedvetet lockar förövaren till sexuella handlingar. Psykoanalytikern förlägger således initiativet till incestuösa handlingar till barnet. Barnets dolda önskningar är den egentliga motorn. Den freudianska förförelseteorin säger: barnet (flickan) är förföraren, den vuxne (mannen, ofta fadern) är den förförde.

Inom den psykoanalytiska traditionen har det så småningom vuxit fram en kritik av dessa föreställningar. Mest känd är den som levererats av Alice Miller.



Sedan åtskilliga decennier har olika former av psykoanalytiska åskådningar varit basen för socialt sanktionerade terapeutiska professioner. Att hysa trosföreställningar av det här slaget har ansetts garantera legitimationsgrundande kompetens.

För att en behandlingsverksamhet ska ges auktorisation brukar det i andra sammanhang krävas att den ska vara förenlig med "vetenskap och beprövad erfarenhet". Detta krav har aldrig gällt psykoanalytikers gärning. Härigenom har de kunnat lägga sig till med den ogenerade vanan att kräva av sina kritiker att de ska kunna visa att de psykoanalytiska ståndpunkterna saknar verklighetsunderlag. Ett beteende som inom vetenskapssamhället i övrigt knappast kunnat passera.

Psykoanalytiker har således lyckats med konststycket att på sin omgivning övervältra en omvänd bevisbörda av raffinerat slag. Och det verkar som att omgivningen svalt betet och påtagit sig uppgiften.

För närvarande utbildas nya generationer av psykologer, socionomer och sjukvårdspersonal i psykoanalysens hägn. Flera av våra högskoleutbildningar intalar dagens studenter att tro på sådana saker som att:



Alla människor genomgår i de tidiga barnaåren en utvecklingsgång som bestäms av en "lustcentrering" till vissa kroppsdelar.



Vid övermäktig psykisk press återgår vi till något av dessa tidiga "utvecklingsstadier".



Familjerelationer formas av s. k. oidipala konflikter.



Ambition är ett resultat av förädlad sexualitet, alternativt kompensation för otillräcklighetskänslor.



Drömmar är uttryck för dolda önskningar och de låter sig tolkas utifrån standardbetydelser hos drömmaterialets element.



Människan och mänsklighetens öde bestäms av kampen mellan sexualdrift och dödsdrift.



... osv, allt enligt de kanoniska skrifterna.



Det mest bekymmersamma är att den här sortens idéer utgör grund för utbildningar i psykoterapi; statlig som privat. Nya kullar av framtida terapeuter förses med psykoanalytiska principer som riktlinjer för behandling av människor som är sjuka eller som söker hjälp för olika slags problem. Detta trots att det inte, vare sig ur medicinsk eller beteendevetenskaplig synvinkel, finns nämnvärt stöd för verksamheten.



Själv har jag vid flera tillfällen ägnat mig åt små experiment med avseende på analytiska teser. Som den gången för många år sedan då jag frågade min treåriga dotter (jag ansträngde mig verkligen för att inte låta alltför ledande):

Skulle inte du också vilja ha en sån där snopp som storebror har?

Det blixtsnabba svaret löd:

Nej, den skulle sitta i vägen för hålet.



ULF WIDESTRÖM, sexolog

Maj 1997






Freud i fara

Freud i fara





Religion och kyrka har under århundraden påbjudit vad som är en lämplig livsföring. Det sekel som nu går mot sitt slut har dock sett ett avtagande inflytandet från denna instans.

En ny ledstjärna har etablerats: vetenskapen. Till den har hoppets ställts. Inte bara som ett sätt att producera kunskap utan i lika hög grad som normgivare. Vad som är sant och falskt, gott och ont, normalt och onormalt, friskt och sjukt, lönsamt och olönsamt – kort sagt rimligt och orimligt – allt ska avgöras vetenskapligt.

I denna nya situation har det för alla tidsmedvetna ideologer blivit angeläget att uppträda i vetenskaplig dräkt.

En falang av ideologiproducenter som varit speciellt framgångsrik härvidlag är psykoanalytiker. Genom att de förmått omformulera större delen av den traditionella världsbilden och människosynen i en vetenskapsliknande terminologi har de uppnått ett enastående genomslag.

Ett verkligt genidrag var när de anslöt sig till proklamationen av guds död – för att istället satsa på djävulen. De la fanskapet i respirator och beredde sig för en come-back för mörksens furste.

Den grundstruktur som etablerats i judisk-kristen tradition gick till återvinning och förnyat bruk. Den religiösa tredelning i en tillvaro omgiven av en underjord fylld av onda lustar och gräslig pina och därovan en övervakande och dömande gudamakt blev nu förlagd inuti människan själv.

Samma tre nivåer översattes till ett jag som har att tampas med ett tryck underifrån av dolda drifter och ovanifrån av ett kontrollerande överjag. Inte särskilt nyskapande. Urkonservativt.

Denna terapiinsats fick djävulen i god vigör. Eftersom han förut fått hålla till i underjorden, utanför oss människor i rollen som den lede frestaren, blev han helt entusiastisk över att få flytta in i vårt undermedvetna och smälta in som vår innersta kärna. Ja, han trivdes verkligen – och tog så gärna den lilla olägenheten att bli omdöpt till "vår inneboende ondska".

För att fullborda den analytiska kompositionen tillkom en rad ytterligare uppfinningar som kommit att åtnjuta enorm popularitet: paradnumren var oidipala bindningar, neuros samt hysteri. Till dessa har senare fogats sådana suggestiva terapeutiska besvärjelser som överföring, motstånd, psykosexuella utvecklingsstadier, regression, symbios, sublimering, kastrationsångest, aggressionsdrift, fadersauktoritet, den omnipotenta modern...



På sistone har det emellertid uppstått en gryende diskussion kring den psykoanalytiska begreppsvärlden. Lite varstans börjar tvivlande röster höras. Ett exempel kommer från ett område med stark emotionell och massmedial laddning: sexuella övergrepp på barn och straffpåföljder i sådana fall.

Att psykoanalytiskt färgad förförståelse av omständigheterna kring påstådda övergrepp kan ha lett till att oskyldiga människor dömts till långa straff förefaller sannolikt. Givetvis är det angeläget att de fall, där sådan rättsvidrig påverkan på den juridiska behandlingen kan befaras, går till förnyad prövning.

Men tyvärr är det inte i förhållande till de oskyldigt anklagade och fällda sexualbrottslingarna som psykoanalytiker ställt till störst problem. Deras ansvar för att alltför förövare blivit uppdagade och straffade är oändligt mycket större.




När det gäller sexualitet är vår kultur präglad av ett rent terroristiskt förhållande mellan könen – och mellan föräldrar och barn. Män har i evärderliga tider förgripit sig på kvinnor. Och både kvinnor och män har utövat ett gränslöst sexuellt förtryck av barn.

De personer och grupperingar som kallat sig psykoanalytiker (psykodynamiker, objektrelationsteoretiker etc) har spelat med i denna grymma hantering genom att propagera sina teser.

En kort debattartikel kan inte ge någon ingående beskrivning av detta förhållande. Här är det endast möjligt att peka på några av de mest grundläggande fenomenen.

Hur vanligt det är att vuxna förgriper sig sexuellt på sina egna och närståendes barn vet vi ännu inte mycket om. Den ursprungliga psykoanalytiska uppfattningen har varit att det är sällsynt. I polemik mot denna förvissning har det på senare år, speciellt från en del feministiska grupperingar, framförts påståenden om att en betydande andel flickor blivit utsatta för sexuella övergrepp (här anges mycket varierande siffror: upp till en tredjedel). Som synes har uppfattningen om förekomsten varierat stort.

Den klassiska psykoanalytiska tolkningen av övergreppssituationen, förförelseteorin, är att den alls inte kännetecknas av att vara ett övergrepp. Tvärtom, det är barnet som omedvetet lockar förövaren till sexuella handlingar. Psykoanalytikern förlägger således initiativet till incestuösa handlingar till barnet. Barnets dolda önskningar är den egentliga motorn. Den freudianska förförelseteorin säger: barnet (flickan) är förföraren, den vuxne (mannen, ofta fadern) är den förförde.

Inom den psykoanalytiska traditionen har det så småningom vuxit fram en kritik av dessa föreställningar. Mest känd är den som levererats av Alice Miller.



Sedan åtskilliga decennier har olika former av psykoanalytiska åskådningar varit basen för socialt sanktionerade terapeutiska professioner. Att hysa trosföreställningar av det här slaget har ansetts garantera legitimationsgrundande kompetens.

För att en behandlingsverksamhet ska ges auktorisation brukar det i andra sammanhang krävas att den ska vara förenlig med "vetenskap och beprövad erfarenhet". Detta krav har aldrig gällt psykoanalytikers gärning. Härigenom har de kunnat lägga sig till med den ogenerade vanan att kräva av sina kritiker att de ska kunna visa att de psykoanalytiska ståndpunkterna saknar verklighetsunderlag. Ett beteende som inom vetenskapssamhället i övrigt knappast kunnat passera.

Psykoanalytiker har således lyckats med konststycket att på sin omgivning övervältra en omvänd bevisbörda av raffinerat slag. Och det verkar som att omgivningen svalt betet och påtagit sig uppgiften.

För närvarande utbildas nya generationer av psykologer, socionomer och sjukvårdspersonal i psykoanalysens hägn. Flera av våra högskoleutbildningar intalar dagens studenter att tro på sådana saker som att:



Alla människor genomgår i de tidiga barnaåren en utvecklingsgång som bestäms av en "lustcentrering" till vissa kroppsdelar.



Vid övermäktig psykisk press återgår vi till något av dessa tidiga "utvecklingsstadier".



Familjerelationer formas av s. k. oidipala konflikter.



Ambition är ett resultat av förädlad sexualitet, alternativt kompensation för otillräcklighetskänslor.



Drömmar är uttryck för dolda önskningar och de låter sig tolkas utifrån standardbetydelser hos drömmaterialets element.



Människan och mänsklighetens öde bestäms av kampen mellan sexualdrift och dödsdrift.



... osv, allt enligt de kanoniska skrifterna.



Det mest bekymmersamma är att den här sortens idéer utgör grund för utbildningar i psykoterapi; statlig som privat. Nya kullar av framtida terapeuter förses med psykoanalytiska principer som riktlinjer för behandling av människor som är sjuka eller som söker hjälp för olika slags problem. Detta trots att det inte, vare sig ur medicinsk eller beteendevetenskaplig synvinkel, finns nämnvärt stöd för verksamheten.



Själv har jag vid flera tillfällen ägnat mig åt små experiment med avseende på analytiska teser. Som den gången för många år sedan då jag frågade min treåriga dotter (jag ansträngde mig verkligen för att inte låta alltför ledande):

Skulle inte du också vilja ha en sån där snopp som storebror har?

Det blixtsnabba svaret löd:

Nej, den skulle sitta i vägen för hålet.



ULF WIDESTRÖM, sexolog

Maj 1997




Thursday, September 22, 2016

Det dubbla könsförtrycket


Det dubbla könsförtrycket

 

Det har talats en del om "tokfeminism" på sistone. De riktiga feministerna har kallat den extrem. Men är den inte istället mainstream?

Den aktuella diskussionen handlar inte som förut om hela lönen och halva makten utan om kön i en djupare mening. Så låt oss reflektera en smula kring kön och sex. Utifrån två belysande jämförelser.

Förr i tiden bedrev välgörenhetsdamer ett energiskt hjälparbete för att göra tillvaron lättare för de allra fattigaste. Att de insatserna var av nöden i den allra bokstavligaste mening är en självklarhet. Lika självklart som att ideellt arbete vid kvinnojourer är av största betydelse för att skydda de kvinnor som drabbas av mäns våld.

Det finns emellertid en ytterligare parallell att dra mellan dessa verksamheter. I båda fallen är aktivisterna ute i mer än ett ärende.

Artonhundratalets välgörenhetsdamer ville utöver att lindra nöden för de fattiga även göra dem mer intresserade av Gud och Jesus.

ROKS syftar inte endast till att organisera arbetet vid kvinnojourer. ROKS missionerar även för sin speciella sexualsyn – en mission som mött starkt gensvar i politiska kretsar samt i statliga och kommunala verksamheter. Jag nöjer mig här med att illustrera med tre exempel på tokfeminismens yttringar.

1. I mars 2003 (på den internationella kvinnodagen) undertecknar ett femtiotal feministister ett upprop där porrtittare likställs med fascister (DN 8/3 -03).

2. Ett flertal kommuner har bestämt att arrangemang som innefattar hyra av konferensfaciliteter samt övernattningar endast ska förläggas till "porrfria" hotell.

3. I februari 2005 meddelar det Nationella sekretariatet för genusforskning att regeringen anslagit två och en halv miljon för att motverka "sexualiseringen av det offentliga rummet". Det framgår klart att ifrågavarande sekretariat är en del av propagandaapparaten.

Allt detta är tillämpningar av ROKS-politik. Så vad med extremism?

 

Den som inte lagt märke till att vi lever i ett manssamhälle är illa orienterad. Men det är inte hela saken. Det finns en ytterligare omständighet att beakta. Och det är att i vårt samhälle hålls könsligheten som sådan i strama tyglar.

Mot den bakgrunden finns det skäl att betona att termen könsförtryck har två innebörder. Tyvärr har feminister med såväl vänster- som högerkulör sett på saken med endast ett öga.

För att ge en bild av de sammansatta förhållandena har jag gjort ett enkelt fyrfältsdiagram. Det utgörs av två korsande axlar. Längs y-axeln anges en gradering som återspeglar den utveckling vårt samhälle genomgått. Längs x-axeln befinner sig de karakteristika som få feminister upptäckt: graden av själva könslighetens befrielse.

 

De ROKS-idéer som kommit att bli vägledande vilar på en endimensionell beskrivning. Könsrelationer är dock mer än maktförhållandet mellan kvinnor och män. Ett mer ambitiöst studium av kön räknar med två dimensioner.

Den som förmår se kön ur fler aspekter upptäcker att vårt samhälle beträffande synen på sexualitet kan inordnas på en skala med fyra steg, x-axeln. De är: repressiv, restriktiv, tillåtande och stödjande.

Längs y-axeln befinner vi oss i position tre på vandringen från "mansvälde" via "elementära rättigheter för kvinnor". Vi är framme vid "jämställdhetssträvanden".

Den som förmår pejla in koordinaterna x = restriktiv och y = jämställdhetssträvanden förvånas inte över det genomslag ROKS-filosofin uppnått.

En framtida klokfeminism kommer att vara kapabel att föreställa sig, och framför allt praktiskt hantera två dimensioner av könsförtryck: förtycket av kvinnor – liksom förtycket av kön.

 

Ulf Wideström, sexolog

Maj 2005





 

 
I ett försök att få Aftonbladets debattsida att ge plats för mitt budskap sände jag dem nedanstående tolkningsmanual.

  

Om ni är intresserade av min medverkan kanske jag per telefon kunde förklara hur jag tänker mig att bilden kan utvecklas.

Låt oss för kommunicerbarhetens skull beteckna x-axelns skalsteg med 1, 2, 3 och 4. Samt y-axelns med A, B, C och D.


Vårt svenska samhälle hamnar på 2C. Den fortsatta färden är tänkt att nå fram till det Utopia som är beläget vid 4D.

När jag leker med dessa symboler placerar jag självfallet Iran på 1A. Samt Kina och Sydafrika på 1B. Mitt intryck är att det i dessa båda länder under senare år skett avsevärda framsteg vad gäller kvinnors ställning i samhällslivet i stort. Men att det puritanska förhållningssättet till sexualitet inte förändrats i nämnvärd grad. Vilket bland annat fått till följd att arbetet med att bekämpa spridning av HIV/AIDS har mött starkt motstånd.

Danmark hamnar i ett mellanläge på 2,5C, dvs mittemellan Restriktiv och Tillåtande. Jag ska förklara vad jag menar med detta genom att välja den bland vänsterfeminister synnerligen populära kampanjen "porrfria hotell". Min gissning är att en kampanj av det slaget skulle få väldigt dåligt gehör i Danmark. Den politiken kan nog sägas uttrycka den svenska folksjälen.

Mina intryck av brasiliansk kultur är hämtade från media samt från mina nära kontakter med brasilianska kvinnor här i Göteborg. Dessa erfarenheter får mig att lägga Brasilien på 3B. Jag är helt klar över det brasilianska samhällets stenhårda machomentalitet. Och brasilianska kvinnors måttliga framgång i att utveckla andra former av kvinnorörelse än den med rumpan.

Dessa lösa tankar levereras som inspiration till en talangfull tecknare som eventuellt kan göra något av dem.

AB-läsarna bör uppmanas att leka vidare och föra in sina skattningar av ytterligare länder och miljöer i bilden.

Ulf Wideström


Sunday, August 17, 2014







KÖNSFÖRTRYCK

- två skilda dimensioner

 
 
 

                                                                       Jämställdhet  (D)
 
 
                                                                       Jämställdhetssträvanden  (C)

Könslighetens
allmänna ställning

-------------------------------------------------------------------------------------



 

Repressiv (1)            Restriktiv (2)             Tillåtande (3)            Stödjande (4)
 
 

                                                                       Elementära rättigheter för kvinnor  (B)
 
                                               Mansvälde (Androkrati)  (A)
 
                   










 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 





 




 
 
 
 
 
 
 
 



Saturday, August 16, 2014

Det dubbla könsförtrycket







KÖNSFÖRTRYCK

- två skilda dimensioner

 


 

 


                                                                                                                                                                    Jämställdhet  (D)

 

 

 

                                                                                                                                                                    Jämställdhets-

                                                                                                                                                                    strävanden  (C)

 


Könslighetens allmänna ställning
 
 


Repressiv                (1)                                Restriktiv (2)                                    Tillåtande (3)                                   Stödjande (4)


 

 


                                                                                                                                                                    Elementära

                                                                                                                                                                    rättigheter

                                                                                                                                                                    för kvinnor  (B)

 

 

 

                                                                                                                                                                    Mansvälde

(Androkrati)  (A)

 

                                                      

 


Relationer
mellan könen