Saturday, June 11, 2011

Jag tror på Dionysos


 

När jag som sjuåring började i första klass fick min mamma efter ett tag från min fröken höra: ”Ulf är väldigt duktig men han är en sån drömmare.” Denna tidiga beskrivning av min fallenhet är nog den bästa som kunnat ges.
Jag har tillbringat oändlig tid i drömlandet sedan jag var sju. Idag när jag som nybliven pensionär har få förpliktelser ligger fördelningen mellan närvaro i verkligheten och i drömmarnas land ungefärligen på samma nivå.
Mina drömmar har allt mer kommit att anta politiska dimensioner. Min främsta inspiration i det avseendet är ett antikt grekiskt drama, Euripides Backanterna. Där finner jag allt jag kan önska mig av drömanalys och gestaltning.
Jag har ett färskt exempel på hur jag praktiserar detta. För ett par veckor sedan hände det osannolika att jag över nätet blev uppsökt av en ungdomsförälskelse. Damen ifråga var för fyrtiofem år sedan en tjej jag träffade i Paris – hur romantiskt som helst. Vi hade några veckor ihop innan hon for tillbaka till Sydafrika där hon även idag hör hemma.
Som den oförtrutne entusiast jag är välkomnade jag hennes kontakt med en fantasi om hur vi skulle kunna fira en reunion. Jag berättade om hur jag såg oss båda ta in på ett hotell i Amsterdam för att i en Bed-in celebrera de föregångare, Lennon och Ono, som gjorde detta för jämnt fyrtio år sedan. Vi skulle också bjuda in pressen. Motivet för en sådan åtgärd menade jag främst kunde bestå i en vuxen vision av såväl ett bättre förhållande mellan könen som en bättre värld. Jag anser nämligen dessa båda aspekter av vår tillvaro vara fundamentalt, intimt och synnerligen komplicerat förbundna.
På sextiotalet drömde jag som så många andra om: PEACE, LOVE and UNDERSTANDING. Men jag var aldrig någon hippie. Jag har alltid varit negativ till droger andra än alkohol. Och jag var på den tiden övertygad revolutionär tillhörande en krets av ”kamrater” vars allmänt puritanska förhållningssätt jag dock inte delade.
Mina drömmar svävar fritt över tidens gång. Jag står lika nära Euripides som minnet av en tjej i Paris -64. Fick jag kontakt med den förstnämnde tror jag att vi skulle finna varandra på ögonblicket. Den senare tackade emellertid nej till erbjudandet om att i form av brevväxling bli delaktig i min fantasivärld, med motiveringen: ”We are not on the same wavelength.” Hon klippte kontakten på direkten.
Jag har hur många erfarenheter som helst av uteblivna möten av just den anledningen. Jag vet så väl att mina drömmar hör till det mest kulturfrämmande man kan föreställa sig. De avviker från allt vad omgivande och aktuella realiteter innebär; något som ligger i sakens natur. Men är inte det vad drömmar är till för?

Som väl är inskränker sig mina kontakter med det dionysiska inte helt och hållet till drömvärlden. Jag har varit med om att drömmen tagit påtaglig gestalt vid några tillfällen; när jag deltagit i ravefester. Vid en av dessa förvånade jag mig själv över vilken energinivå jag kunde nå upp till. Den stegvisa upptrappning som en tillställningen av det slaget ger möjlighet till kan ske utan någon som helst tillförsel av kemiska preparat – varken alkohol eller annat. Det räcker med musiken och en långsam stegring i form av en helt personligt utförd dans vars energiflöde böljar från det knappt märkbara till det maximala; i en oreglerad böljegång. Upp och ner, natten igenom.
En sådan natt var jag på benen fram till över åtta på morgonen. Då ställde jag mig i köket och bredde mackor åt ungdomarna. Jag tror att jag då gjorde visst intryck på dem som inte kommit i närheten av halva min ålder och som i många fall knappt orkade resa sig från golvet.
Jag hörde ingen som kallade mig rave-farfar, något som kunde varit på sin plats och inte besvärat mig. Tvärt om. Jag markerade gärna min mogenhet. Jag upplevde en intensiv gemenskap med Kadmos och Teiresias – trots att jag inte var utrustad med vare sig thyrsosstav eller leopardskinn; de attributen bar jag inombords. För min inre blick möttes i den stunden den prosaiska syn som i morgonljuset framträdde i industrilokalen mina mest poetiska visioner. Jag var inte i Kithairons berg utan på Eriksberg, som förr var ett varv. Men det kvittade lika. Det var ju VERKLIGT.
En annan gång hade jag min dotter med på partyt. Hon pallade inte lika länge som jag. Hon var ursäktlig i egenskap av småbarnsmamma. En sådan har snäva marginaler vad gäller nattsudd. Hon behövde vid fyrasnåret gå och knyta sig i det backroom jag förfogade över i de lokaler jag då tillhandahöll för diverse utsvävningar.
På ett annat ställe i stan drev jag i flera år en synnerligen konstnärlig svartklubb. Jag möter tjugo år senare folk på gatan som frågar mig: Ska du inte starta något nytt? Men det ska jag inte, det vill säga av det slaget. Jag ska starta annat.
En av de saker jag uppskattar mest vid rave-arrangemang är att killa och tjejer inte uppträder i PAR lika krampaktigt som annars. De rör sig friare på dansgolvet. Fem tjejer dansar med varann, och strax därintill sju killar – plus en massa andra konstellationer. Det är det jag behöver se. ”Parigheten” står mig upp i halsen.
Jag hyllar utlevelsen, ruset och extasen. Men det krävs att några hundra människor söker detta tillsammans för att det ska komma till stånd. Att en sådan sammankomst blir ”olaglig” är näst intill oundvikligt. Penteus har sett till att allt vad tygellöst är är förbjudet; i Thebe och i Göteborg. Penteus förmådde dock inte tygla alla invånare i sitt rike. Kvinnor och slavar rådde han inte på. Desto bättre lyckades han med förmenta nutida svenska kvinnoföreträdare. Dem håller han i stramt koppel. De ger skall vid varje hans kommando.
Euripides har visat vilka fasansfulla följder en sådan ordning leder till. För min del vill jag inte betona den gruvliga hämnd Dionysos utmäter för dem som inte insett FESTENS nödvändighet. Jag är inte hämndlysten.
Min tolkning är att konflikten i sig – den mellan inskränkt puritanism och livsbejakelse – har en inneboende automatik enligt principen: synden straffar sig själv. I det här fallet består synden i moralism.
Som jag sagt ett par tusen gånger förut ser jag dagens svenska mainstreamfeminister som könskampens trojanska femtekolonnare. Att de har den funktionen är inte största problemet – det består i att så många anammar deras förkunnelse.
Jag ser oändligt mycket som står mellan mig och min dionysiska dröm. Feministiska puritaner är bara ett moment. Ett långt värre hinder utgörs av den MANSKULTUR vårt samhälle i allt väsentligt präglas av: Penteus själv. Han är fienden – inte feministerna.
Den dag feminister genom Dionysos trolleri grips av sant raseri som får Valerie Solanas attacker att framstå som rena barnleken – då… Ja, då slits Penteus huvud från hans hals, och hans egen mor kan mycket väl tänkas utföra den manövern. Jag kommer inte när det händer att beklaga att hans lemmar och inälvor kastas ut i buskar och snår, och jag kommer inte att hjälpa Kadmos att samla upp dem.
Jag kommer att dansa över Penteus ruttnande kvarlevor. Om de jag tidigare sett som dumfeminister vill förena sig med mig i den dansen tror jag att jag kan bli till en väl fungerande kavaljer.
Ulf Wideström

Mejl till Calle

Tack igen för i natt. Du frågade mig om jag fortsatt med teater. Det har jag alltså inte. (Jag brukar beskriva det som att jag lämnat den fiktiva dramatiken till förmån för den reella genom att bli sexolog.) Men din insats kan ge anledning till ett återfall. Jag berättade om en nattlig föreställning jag varit med om att göra. Den hette NATTSPEL och var en synnerligen fri bearbetning av Euripides Backanterna. Jag har länge svärmat för det dionysiska.

Det jag var med om i natt väckte nya tankar. Tänk om, tänkte jag, det här kan uppstå en förbindelse till mina gamla grejer; dem jag ruvat på i decennier. För att förklara vad det handlar om sänder jag dig en text jag använt i lite olika sammanhang. Om du läser den får du nog en viss uppfattning om vad jag är ute efter.

Rent konkret kan det handla om att jag som dramaturg (som är min teatermässiga identitet) vill medverka till att RABALDER invecklar sig i ett dionysiskt oratorium – baserat på Backanterna. Jag tror jag har kvar lite kontakter från teatertiden, som kan funka.

Jag förutser dock ett viss ABER i en eventuell kontakt med RABALDER. Det handlar om snällhet. Jag är inte särskilt snäll; på det politiska planet (politik i djupaste mening; utanför det parlamentariska.) Jag syftar till att åstadkomma RABALDER av det mest kvalificerade slaget; rent socialt; jag vill vara utmanande. Du talar om det fauniska. Det ligger, vad jag förstår, ganska nära det dionysiska. Kanske med den skillnaden att mansgestalterna i den dionysiska kulten, som jag vill ha den, är lika läckra som de kvinnliga. Jag söker en motpol till faunen; en tillbedjansvärd Adonis. Ett annat manligt identifikationsobjekt än Clintan. (I förhållande till Clintan, som jag mår dåligt av, har alltid Anthony Perkins varit min favorit.)

Den här skillnaden kom till konkret uttryck vid nattens föreställning. Där ansträngde tjejerna sig för att bli till lockande uppenbarelser genom att sväva ut som älvor. Men grabbarna gjorde sig ganska fula – med undantag för den basspelande Näcken.

Du ser med vilken inlevelse och frenesi jag ägnar mig åt detta. Det beror på att det berör mig så starkt och på att jag vill göra något mer av min berördhet. Det är ju detta jag brinner för!

Ulf


PS. Mitt resonemang om manlighet får mig att vilja sända dig en ytterligare text.
PPS. Om du låter de här texterna cirkulera bland körmedlemmarna kunde det kanske leda till att några uppmuntras till att vara mindre snälla och en aning mer farliga.


Thursday, June 9, 2011

ÖPPET BREV TILL ELIN

ÖPPET BREV TILL ELIN

Nu söker jag dig i ett lika akut som icke på minsta vis tidsbundet ärende. Det handlar om mina senaste intryck av performance. Ett konstnärligt uttryck med vilket jag först nyligen satt mig i närkontakt.

Jag har tidigare sett dig vid diverse tillsällningar hos SUB BAU. Vid de tillfällena var Johan Nordqvist min närmsta anknytning. Med honom har jag jobbat i den period på åttio-nittiotalen då jag arbetade med avantgardistisk teater. (Var du någon gång på TEATERKOMPANIET?)

Senast jag såg dig var på Världskulturmuseet. Då såg du ut att hålla dig i bakgrunden och du verkade mest ägna dig åt att tala i mobilen. Tog du del av några av de begivenheter som erbjöds under festivalen?

Ett av dem har jag ett intensivt behov av att tala om med dig. Det handlar om det inslag då en kinesisk kvinna gjorde ett framträdande naken på ett bord. Att den performanceinsatsen väckte så starka känslor hos mig förvånar mig. Det är rent av ett mysterium. Jag begriper mig inte på mig.

Min relation till nakenhet i olika sammanhang är omfattande. Så här på sommaren uppsöker jag alltid badställen där jag möter andra som heller inte vill bada påklädda. Jag har en gång varit på semester i det franska Cap d’Agde och där umgåtts med tiotusentals nakna människor. Det är sånt jag gillar. Trots att jag föredrar att vara bland stammisarna ute på Kalven vid Särö västerskog. Där finns mina jämnåriga meningsfränder; vad gäller avsaknad av kostymering vid bad. (Att jag som praktiserande sexterapeut är rätt van vid intimiteter är här trivialt.)

Det har nått mig, utan att jag tog mig dit, att du i en konstmiljö framträtt oklädd. Det intresserar mig oerhört. Alingsås kan tyckas nära men jag kom aldrig iväg. Så är det oftast med mina föresatser på det konstnärliga området.

Min främsta minnesbild av dig (från SUB BAU) är att se dig iklädd sjuksköterska uniform (av ett mindre reglementsenligt slag än den min mamma bar). Att du från den utgångspunkten skalat av ett etablerat socialt hölje är något jag inte annat än kan applådera.

I mer än femtio år har jag ägnat mig åt att medverka i kroppslig frigörelse. Framför allt i förbindelse med sex. (De ”feministiska” antiporrkämparna har givetvis varit mina mest uttalade motståndare).

När jag nu – i djupet av hela min själ – konfronteras med en situation jag inte kan utröna söker jag din hjälp. Vill du bistå mig i en undersökning av vad som hände med mig då jag blev vittne till en performance där en kvinna naken bredde ut sig över och under ett bord? Inför publik. Jag ser den relationen som det centrala. Hade vi alla på läktaren samtidigt anmanats att ta av våra kläder hade saken kommit i ett annat läge. Förstås.

Jag är, som synes, helt förvirrad inför dessa frågor och ber dig om hjälp att få dem behandlade. Eventuellt för att erbjuda en fortsättning bland konststuderande i Umeå.

Jag har ett utpräglat politiskt perspektiv. Jag presenterar mig ofta som ett barn av 68. Jag är konsekvent rebell. Och förkämpe för sexuell frigörelse. Särskilt för kvinnor. Eftersom jag ser mig som jämställdhetsaktivist. Något som alltså fört mig i intensiva konflikter med ”feminister” som jag betraktar som merendels rysligt dåliga feminister i allt som har med kropp, kön och sex att göra.

Ulf


PS. Vad jag förstår har Joakim Stampe beskyllt mig för att vara behäftad med ett uppblåst ego. Min egen diagnos är den motsatta: Jag behöver pumpa upp mig mycket mer om jag ska nå politisk relevans.