Efter att jag på teve sett ett inslag från bokmässan i höstas skrev jag nedanstående till en av de medverkande författarna som presenterat en ungdomsbok med markanta sexinslag.
Jenny Jägerfeld,
När jag i morse ögnade igenom tevetablån i tidningen hajade jag till för en rubrik som annonserade ett program om mens och onani. Det var främst det senare jag reagerade på. Anledningen är att jag sedan decennier letat efter ambitiös behandling av det ämnet. Inför ett sexologiseminarium för femton år sedan skrev jag en text med utgångspunkt i en bok av Betty Dodson, en av mina främsta inspiratöser. Se http://www.algonet.se/~ulfwid/sex-fds.htm . Som jag skriver där är jag för egen del negativ till ”onani” som term – inte till själva sysslan som jag förr om åren ägnade mig åt dagligen, men när jag nu närmar mig de sjuttio har väl frekvensen mer än halverats.
Sedan dess har jag inte gjort så mycket i den saken i skrift. Men desto mer i tal. I mer än tio år for jag runt på gymnasieskolor för att tala om porr med ungdomar. Jag mötte i den perioden många tusen. Ibland hade jag fyra dubbeltimmar med dubbla klasser. Det blir fyra gånger femtio pers = 200 på en dag. (Som ett exempel på resultat se http://www.algonet.se/~ulfwid/rapport.htm ) Då blev det naturligtvis tal om ”onani”. Som väl bör ses som porrens omedelbara anknytning. Jag passade förstås på att ta upp benämningsfrågan. Vad gäller killar existerar som vi vet inte det problemet. Här talas det om att runka och om att den aktiviteten blir mer givande om den ackompanjeras och understöds av vissa synintryck. Men för tjejerna är det inte lika lätt.
Något du lite försiktigt dristade dig att beröra i det program jag alltså såg idag. Du lovade att utöver egen praktik på området även ge dig i kast med att söka litterär gestaltning i ämnet. Du nämnde även att du kan få problem med att hitta de rätta orden. Jag vill därför försöka ge dig lite hjälp med just ordvalet. Det ord jag föreslog tjejerna att använda är ”pulla”. Det är ingen egen uppfinning, du har förmodligen hört uttrycket ”fingerpulla”. Jag tycker det är riktigt bra; det ansluter så väl samt skiljer sig så tydligt från ”knulla”.
Apropå det, har du hört den här:
Väninna 1: Vilket tycker du är bäst, att knulla eller onanera?
Väninna 2: Tjaaa, jag vet inte riktigt. Jag måste tänka. (Paus) Jag tror faktiskt att jag gilla bäst att knulla.
Väninna 1: Va?! Varför det?
Väninna 2: Ja, det är kul att träffa folk.
Dialogformen är jag väl förtrogen med. Jag har ett förflutet som teaterman av det mest avantgardistiska slaget. När jag bröt upp från teatervärlden deklarerade jag att jag lämnar fiktionsvärlden till förmån för den reella. Jag bytte till att bli sexterapeut. Bytet var inte abrupt, det var ett tioårigt överlapp.
På det terapeutiska fältet tycker jag inte att den akademiska sexologutbildningen varit särskilt betydelsefull. Nej, det jag mest haft användning för har jag skaffat mig på andra vägar. Mina egenstudier är ganska omfattande; jag ser mig mest som autodidakt. Jag startade givetvis med Reich. Dem jag därefter lärt mig särskilt mycket av är Pearls och Satir som var studieobjekten för Bandler/Grinder av vilka jag även tagit starka intryck – utan att hemfalla åt det ”easyfix”-tänkande som jag menar att de i stora stycken präglas av (deras favorituttryck är ”elegant”, något jag aldrig försökt vara). Mina terapeutiska interventioner har dock i många fall varit av mycket kortvarig natur. Närmast av tagdinsängochgå-karaktär. Jag har erfarenhet av att ha varit mycket effektiv. När jag berättar om det kommer jag att tänka på det möte med en engelsk psykiater jag för många år sedan hade på ett kurscenter på den grekiska ön Skyros. (Har du hört talas om det?) Han menade att han var skeptisk till sådan terapeutisk verksamhet som karakteriseras av att utövaren tjänar mer pengar ju sämre terapeuten är. Det var han som introducerade mig för NLP. I min roll som kommunikationtränare är min lärofader Marchall Rosenberg (elev till Rogers). Jag placerar mig således till viss del i den humanistiska traditionen.
Jag återger detta eftersom jag på din hemsida noterat att din håg står till det ”psykodynamiska”. Själv är jag en inbiten antifreudian. Något som skapade viss dramatik under de år jag tillbringade på psykologen här i Göteborg. Jag bifogar en text som där väckte rabalder efter att den i flera år vägrats publicering i institutionstidningen. Rubriken är Freud i fara. Av de lilla urval av referenser jag anger ovan framgår att jag anger upphovsmännen till olika synsätt och metoder; jag talar inte om ismer – jag avskyr alla former av skolbildningar vad gäller terapi. Vilket beror på att jag anser mig ha ett vetenskapligt förhållningssätt.
Under senare år har jag emellertid kommit att kalla min terapeutiska gärning för ”existentiell”; i Emily van Deurzens efterföljd. Jag föreslår dig att läsa hennes Det terapeutiska samtalet. Där beskriver hon den frigörelseprocess ur det freudianska inflytandet hon genomgått (samt erbjuder i inledningen en katalog över skolbildningar). Hon liknar därmed många andra nydanare av betydelse. (Jag avstår här från att kommentera KBT.)
Så åter till pullandet som alltså här är mitt ärende till dig. Jag nämnde inledningsvis Betty Dodson. I somras mötte jag äntligen en av hennes elever, den frejdiga danska Pia Struck. Det var på en fyradagarsfestival till sexualitetens ära, på en kursgård utanför Norrköping. Hennes insats bestod i att leda en onaniworkshop. Deltagarna var ett femtiotal vuxna i åldrarna tjugo till sjuttio (jag var inte äldst) med jämn könsfördelning. Anförda av Pia genomgick den här gruppen en hänförande seans av oanade dimensioner. Pia är en sagolik kursledare, handgripligt instruktiv – här kan man verkligen tala om GIRLPOWER.
De orgasmer som mer eller mindre samfällt, efter ett par timmars upptrappning, utspelade sig på de många liggunderläggen på kurslokalens trägolv hör till ett av de bästa minnen jag bär med mig. Själv föll jag inte in i detta korus, jag var för upptagen av att följa Pias pedagogiska arbete, som jag studerade och insöp i detalj. Det var min extas. Den mest efterlängtade. Andra höjdpunkter har jag gott om.
Vid frukosten dagen efter tog jag upp de terminologiska frågorna med Pia. Jag sa att jag i min roll som terapeut brukar tala om självstimulering och hon sa att hon brukar kalla det solosex. Och detta är väl gott och väl inom ramen för en terapisituation då det gäller att vara försiktig med uttryckssättet. Men om man snackar så med sig själv eller med intima vänner blir det väl ganska så tokigt.
Om du vill ägna dig åt att ge anvisningar om och gestalt åt PULLKRAFT tror jag att du kan ha glädje av att delta i något av Pias arrangemang. Jag har sällan känt mig mer motiverad att göra reklam för något än i det här fallet. Jag gör det av hela mitt hjärta. Om din eventuella behållning skulle bli mer professionell än privat är jag väldigt nyfiken på att få höra om.
Betty Dodson berättar i sin bok om hur hon lyckades frälsa sin mamma på sitt budskap. Jag tror inte att hon prövade med sin mormor. Mitt förslag till dig är att låta båda de alternativen vila. För att helt koncentrera dig på dig själv. Tror du att du vågar det? Jag vill så gärna veta.
Jag är övertygad om att en erfarenhet av sådant slag skulle kunna bli till den grund som krävs för att ha något att komma med i förhållande till ungdomar. Här handlar det verkligen om att veta vad man talar om. Jag anser mig ha gott samvete på den punkten vad gäller mina många framträdanden inför ungdomar gällande porr. (Jag bifogar även en artikel om porr jag haft införd i sexologföreninges tidskrift.)
Vad beträffar ungdomslitteratur har jag varit så väl gynnad att jag fått viss orientering på den fronten genom min mångåriga vän Annika Thor. Samt har jag även då och då kunnat vända mig till henne rörande ”sånt man inte talar om”. Hon får en kopia av det här mejlet. Liksom Pia Struck.
Nu är jag spänd på att se om jag får någon respons från dig. Jag föreslår dig att visa det här mejlet för Jonas Mosskin. Samt hälsa honom att jag skulle uppskatta att få en kommentar även från honom. (Jag tillskrev honom i annat ärende för två år sedan.)
Ulf Wideström
PS. Ett fall. I den terapimetod jag oftast gör bruk av, sensualitetsträning enligt en modifierad M/J-modell, finns som bekant en onaniövning som en av hemuppgifterna. När jag presenterar det avsnittet brukar jag inleda med att säga att då jag ger instruktionen det kan ha hänt att folk ser ut som att de vill gå ut genom dörren för att aldrig mer komma igen. Den här gången hade jag ett femtioårigt par framför mig. När kvinnan nåddes av uppgiften reste hon sig upp, men satte sig ner igen och tittade hela sammankomsten därefter ner i bordsskivan. Nästa vecka redovisade hon dock utan minsta besvär vad hon upplevt. Som sista möte, det nionde i denna åttastegsmodell, gör vi en sammanfattning av processen och en värdering. Då jag frågade kvinnan vad hon haft störst behållning av svarade hon: ”Det var det här med onanin. Nu säger jag till alla på jobbet att de måste de hålla på med”. (En kvinnlig arbetsplats) Det här är faktiskt sant. Trot eller ej.
BIFOGAT:
1. SvD-artikel
2. En parallell
3. Freud i fara
