I mer än trettio år har jag haft könsfrågor som mitt främsta intresse. Jag brukar beskriva det så att jag ägnar mig åt studier av könslig idealbildning och identitetsutveckling.
1962 låg jag i lumpen. Det jag minns bäst från den tiden är att det då kom ut en bok som grep mig djupt. Det var Kristina Ahlmark-Michaneks Jungfrutro och dubbelmoral. Jag ville omedelbart dela med mig av min entusiasm till grabbarna på luckan. Den reaktion jag då mötte blev till min första erfarenhet av att i en sexualpolitisk ambition köra huvudet i väggen.
Vi vet väl alla att det sedan sextiotalet gått inflation i löpsedelsrubriker. Då gjorde stora rubriker verkligen skäl för namnet. Några av de största ägnades nämnda bok. Det mest fasaväckande var att där förordades ”kärlek för vänskaps skull”. Den formuleringen var ett uttryck för tidsandan; en eufemism. Det författaren syftade på handlade givetvis inte om ”kärlek”, utan om det som dagens ungdomar kallar KK.
Mitt det självupplevdas synfält, gällande könspolitik, har som sin bortre gräns denna bokläsning där jag tyckte mig se ett kvinnligt perspektiv manifesteras – och som jag helt och hållet kunde ty mig till. Under flera år av fromma förhoppningar tog jag därefter för givet att jag tilläts vandra hand i hand med kvinnor som banade nya vägar mot en ljusnande framtid innebärande sexuell frigörelse i oändliga dimensioner.
Jag såg den här bokens frågeställning: Varför finns det bara dåliga flickor och inga dåliga pojkar? som det centrala. När jag första gången såg den tanken så tydligt uttalad trodde jag helt naivt att den skulle komma att bli ledstjärna för den gryende kvinnorörelsens hantering av allt som har med sex att göra.
Men så blev det inte alls. Det blev tvärtom. Det blev feminister som kom att bli de mest aktiva bakåtsträvarna i förhållande till sexualpolitiska framstötar. De jagade ”dåliga flickor” med den blåslampa som sprutade ut anklagelser för bristande kvinnomedvetenhet och systerskap.
Det sades i en vänsterpartistisk riksdagsmotion att den sexuella frigörelsen ”gått för långt” – och att det måste till lagstiftningsåtgärder för att den måtte stävjas. Efter att tvingats se vänsterpartister anförda av Gudrun Schyman förfäkta dworkin/mackinnon-idéer vet jag en del om hur psalmerna går. Att vänsterpartister gick i spetsen för att piska upp en våg av moralpanik i anslutning till Alexa Wolfs antiporrpamflett är mot den bakgrunden en självklarhet.
Upplevelser av liknande slag har under decennier varit legio. Med början på sjutiotalet reste sig konturerna av den mur feminister förskansat sig bakom för att odla den form av puritanism de anser att kvinnor, rent generellt, är betjänta av. Vad jag kan se är det alltid kvinnor som drabbas värst av puritanism.
Jag lånar gärna ett centralt begrepp i Beauvoirs redogörelse för det andra könets omständigheter, den levda erfarenheten, för att beteckna min kunskapsbas och mitt synsätt. En likvärdig och än mer adekvat benämning av min position och studiemetod har jag hämtat från socialantropologin; där kallas den ”deltagande observation”.
Alla mina tyckanden och göranden på den sexualpolitiska fronten har ur en eller annan aspekt inneburit konflikt. Mycket sällan inom den så kallade intimsfären, men desto mer på det politiska planet.
Jag kan raskt ur rockärmen och mitt lager av sexualpolitiska mejl skaka fram en som jag ser det hygglig exposé över feministiska bravader på den sexualpolitiska arenan. Min exempelsamling är främst avsedd som inspiration för den metodiskt arbetande idéhistoriker som vill ta på sig uppgiften att beskriva feministers insatser visavi sex.
Efter att jag på sjuttioåttiotalen tagit del av en viss mängd så kallad kvinnlig bekännelselitteratur samt ett antal feministiska idéskrifter tyckte jag att jag hade grund för att i feministernas husorgan genus i två debattartiklar skriva:
– Nej, det är upp till var och en, svarar Nina Björk när jag frågar henne om det är så att det finns en feministisk uppfattning om hur kvinnor och män bör inrätta sig med varandra "rent privat".
Nina Björk är rädd att flyga – jätterädd. När hon föresätter sig att avslöja vad som döljer sig Under det rosa täcket avstår hon från att visa fram vad sexualiteten har för innebörd för en feminist. På 242 sidor ägnar hon ett par rader åt att beröra denna sin rädsla. "Att börja förhandla med min sexualitet skrämmer – i vilka sammanhang kan jag vara både konsekvent feminist och riktigt kåt?"
Privatlivets politiska dimensioner är något som feminister betonat sedan länge. Men det egendomliga är att dessa ting inte i någon nämnvärd grad blivit diskuterade i förbindelse med de omständigheter där de framför allt hör hemma.
…
Tidskriften bang, vilken jag följt någorlunda troget, kom för några år sedan med ett nummer (2/98) rubricerat Sexualitet. Vid läsningen av detta blev jag ytterst nedstämd – framför allt av den anledningen att jag helhjärtat instämmer i den diagnos som ställs på ledarplats: "En reaktion inför detta temanummer var att bang skriver väl alltid om sex. En titt bakåt visar att det snarare varit ett ganska ovanligt tema. Vi har haft artiklar om sexuellt våld, porr och sexuella trakasserier. En diskussion om den 'normala' sexualiteten lyser med sin frånvaro." Ett stycke ner i texten blir det riktigt beklämmande; den behandling av ämnet bangläsaren håller i sin hand kallas för en färd ut i "sexträsket".
…
Feminister har inte ägnat sig åt sexdebatt, menar idéhistorikern Lena Lennerhed. (bang 2/98) Hon antar att det beror på att feminister gjort den bedömningen att ett sysslande med sex skulle ha undergrävt deras strävan mot de två mål de satt främst: hela lönen och halva makten.
…
Under rubriken Det kallas kärlek penetrerade för några år sedan sociologen Carin Holmberg den hemtillvaro som tio unga par uppgav vara präglad av jämställdhet. Hon visade att parens bild av sin livsföring, såväl inbördes som gentemot omgivningen, var en i stora stycken nödtorftigt upprätthållen illusion. Denna kärleksskildring rymmer emellertid ett märkligt förhållande. Trots att det görs explicit och kommenterat – är det inte besynnerligt att författaren utelämnar ett väsentligt moment – det sexuella samlivet? Om dessa äkta och oäkta par har ett umgänge med varandra som är att beteckna som vitt, eller om det utstrålar en annan kulör, blir vi inte upplysta om.
Ingen av de skribenter som medverkar i antologin Makt & kön finner anledning att reflektera över sina erotiska erfarenheter ur ett feministiskt perspektiv. Och den läsare som vänder sig till Feministisk bruksanvisning i hopp om lite vägledning inför handfasta könskontakter får nöja sig med en dos psykoanalytiska griller.
För sådär en fyrtio år sedan kom jag för första gången i kontakt med ett politiskt tänkande kring förtryck. Det skedde vid läsningen av Franz Fanons Jordens fördömda. Boken har sedan dess stått oomläst på sin hylla. Men jag tror att de tankar om hur förtrycket formar den förtryckte som finns där lagt sig djupt i mitt undermedvetna.
Och jag tror att det är den påverkan som ligger till grund för hur jag reagerat på en scen i Tjechovs Körsbärsträdgården, den där den gamle betjänten talar om ”den stora olyckan” och därmed avser upphävandet av slaveriet i Ryssland. Han hör till de frigivna och har problem med sin belägenhet.
Den bilden är stående illustration till hur jag upptar det mesta av feministers hantering av sexualpolitik. Feminister har sedan länge talat om mäns vilja och makt att kontrollera kvinnors sexualitet som det mest effektiva medlet för kvinnoförtryck. Men de har enligt min mening med få undantag varit förmögna att se på vad sätt de själva medverkar i detta förtryck.
Puritanism har under de senaste århundradena iklätt sig olika skepnader. Här på västkusten hade för inte så länge sedan den schartauanska varianten en högkonjunktur. På den tiden var det den kristne guden som stod som garant för puritanismens moraliska halt. Den funktionen har idag förts vidare till en mer svårhanterlig instans.
Ansenliga krafter inom den så kallade kvinnorörelsen har kommit att ta över uppgiften att tradera puritanismen. Dagens genomsnittsfeminist har påtagit sig uppgiften att axla Henric Schartaus fallna mantel. Ur ett individualpsykologiskt perspektiv är detta inte svårt att förstå. Det är sånt som brukar kallas internalisering av hegemoniska idéer.
En enkel jämförelse kan kanske belysa det fenomenet. På en del andra håll i världen tillämpas något som tidigare kallades ”kvinnlig omskärelse” men som nu på politiska grunder döpts om till ”könsstympning”. Vad som är mest anmärkningsvärt i det sammanhanget är att den praktiska hanteringen är en rent kvinnlig angelägenhet. Män är inte alls inblandade i utförandet. Deras uppgift är endast att övervaka att seden hålls vid liv.
Är det en alltför djärv tanke att dra en parallell mellan å ena sidan ovanstående exempel på kvinnoförtryck i kvinnlig regi och å den andra den form av kvinnlig bevakning av ”kvinnoheder” som en majoritet av dagens kvinnokämpar i vårt samhälle ses tillämpa? På sexualitetens område.
Det paradoxala momentet ligger, ytligt sett, i att kvinnor är sina egna förtryckare. Rent allmänt upprätthålls socialt förtryck på just det sättet. Ett slavsamhälle vilar på en slavmentalitet.
På vad sätt detta kommit till konkreta uttryck vill jag visa med ett par exempel.
1. Den 8:e mars 2003 (på den internationella kvinnodagen) publicerar DN ett upprop, undertecknat av ett femtiotal feminister där porrtittare utnämns till fascister (DN 8/3 -03).
2. Ett flertal kommuner har beslutat att arrangemang som innefattar hyra av konferensfaciliteter med övernattning endast ska förläggas till "porrfria" hotell. Ett resultat av en av feminister effektuerad ROKS-kampanj.
3. I februari 2005 meddelar det Nationella sekretariatet för genusforskning att regeringen anslagit två och en halv miljon för att motverka "sexualiseringen av det offentliga rummet". Det framgår klart att ifrågavarande sekretariat är en del av en statligt finansierad puritansk propagandaapparat.
I förbindelse med sistnämna exempel kan jag berätta följande illustrativa lilla historia. Den består i en interiör från ett möte i något som heter VägValVänster (där jag förgäves i ett par år letade efter möjligheter att diskutera könspolitik). Vid ett sådant plockade chefen för Nationella sekretariatet för genusforskning fram en gitarr till vars klang hon framförde en povelramelvisa: Den sista jäntan. För oss vanliga dödliga har nog den sången, i Monica Zetterlunds väna tappning, tett sig enbart charmig. Så var det dock inte för det Nationella sekretariatet för genusforksning:s chef. Hon delgav de församlade de hämningar hon länge närt till den visan. Och vilken självövervinnelse det för hennes del innebar att nu framföra den. Kan vi hitta en mer åskådlig belysning av hur den feminism som etablerat sig i universitetsvärlden ser ut? Att jag strax därpå drabbades av en ”stalinistisk” utrensning är inte förvånande, men förfärligt ledsamt. Alla mina inlägg på VVV:s hemsida raderades därifrån. Av begripliga skäl gick jag inte på fler VVV-möten.
Nästa begivenhet var förstås feministers reaktioner Evin Rubars beramade tv-program Könskriget. Den stolligaste kommentar som följde på detta var väl när fi som förklaring till sitt valresultat angav ER:s insats som den egentliga orsaken. Nästan lika bedrövligt var det när Expressens ledarskribent, Ann-Charlotte Marteus menade att det borde varit "vi" som avslöjat ROKS.
Vad beträffar egenparodier minns jag en som svårligen kan överträffas. Även den i Expressen. Skribenten var Margareta Winberg. I sin predikan tillhöll hon svenska folket att följa den sexpraktik hon idkar när hon knullar med Jörn Svensson. Maken till normering får man leta efter.
En nyligen företagen idéhistorisk studie avhandlar skillnaden mellan tysk och svensk mentalitet i förbindelse med prostitution. Den möttes på Aftonbladets kultursida av en anmälan som utgjorde en ytterligare parodi på feministiska tolkningar. Karin Eder-Ekman levererade det sedvanliga paketet av moralism insvept i den egna förträffligheten. Det är just den snorkigheten jag förknippar med bang-feminister.
När Petra Östergrens bok om F-ordet kommenterades i pressen fick jag anledning att säga något om själva termen "feminism". För mig är detta en symbolfråga av rang. Den rör "realfeminismens" predikament. Jag jämförde denna benämningsproblamatik med en annan som även den rör ett personligt problem. Jag drog en parallell. På rent etymologiska grunder kunde jag mycket väl kalla mig kommunist. Eftersom jag i politiken mest betonar "gemensamhetslösningar". Det är ju vad ordet "kommunist" betyder; rent språkligt. Som vi vet har en skändlig historia gett begreppet annan innebörd. Nu betyder "kommunist" – konkret och praktiskt – förtyckare, utsugare och massmördare. Riktigt lika illa är det inte med ”feminist” Men, men, jag ser mig definitivt förhindrad att använda den beteckningen på mig själv.
Jag har oändliga erfarenheter av feministers aktiva ointresse för egentliga diskussioner av hur könslighet och könsrelationer kommer till uttryck i vårt samhälle. Men jag har ändå inte gett upp hoppet om att det så småningom ska bli möjligt att tala om sådana saker. I normalt röstläge och med utgångspunkt i verklighetsbeskrivningar samt med vildsinta visioner om en bättre värld – framför allt vad gäller könsliga mellanhavanden; grundade på ett jämställdhetstänkande. Och som inte bygger på vanföreställningen att kön enbart är en ”social konstruktion”.
Ulf Wideström, sexolog, kvinnosaksman, jämställdhetsaktivist
No comments:
Post a Comment