Jämförande kulturstudier är en relevant metod för att undersöka könsskillnader. Att jämföra skilda kulturer fyller två funktioner. Det visar på variationer i kulturmönster och det ger tillfälle att iaktta omständigheter som kan vara av annat slag än kulturbestämda.
När beteenden kan beskrivas som genomgående i så gott som alla världens kulturer blir det svårt att utesluta icke-kulturella orsaker. Vad man än från ideologiska utgångspunkter skulle önska sig.
Därför ställer jag frågan – är det vi kan iaktta endast och allenast ett resultat av kultur? En annan förklaringsmodell har presenterats i den forskning som följt evolutionära linjer. Där menar man sig ha funnit att manlig aggressivitet varit en av de faktorer som lett fram till att vi idag står där vi står.
Skulle det vara så att mäns förmåga till våldshandlingar under årmiljonernas gång bidragit till att vi utvecklats till den skapelsens krona vi gärna ser oss som, kan det nog vara dags att tacka för den insatsen, och föreslå att den måtte upphöra.
Detta är vad Klas Hyllander i ett debattinlägg den 11/4 hoppas på, och han vänder sig till ”politikerna” för att få det förverkligat. Att frågan om mäns våld har påtagliga politiska dimensioner är uppenbart, men vilken politik kan tänkas leda till avsett resultat. Är det inte det vi bör diskutera?
I sitt inlägg för KH fram ett betraktelsesätt som i allt väsentligt kan kallas ”kulturism”; han förklarar mäns våld med att män ingår i en våldskultur.
Den åskådning KH företräder granskades i norsk teve för två år sedan. Programserien HJERNEVASK avslöjade ihåligheten i de tankegångar som så kallade genusvetare förfäktar. Finns att se på YouTube i femtonminutersbitar.
Marx intresserade sig för utvecklingsfrågor. Han tyckte sig ha upptäckt att omständigheter, som under en viss period utgör drivkraften i utvecklingen, under ett senare stadium kan omvandlas och få en hämmande roll. Tänk om det skulle vara så med mäns stridslust. Att den gått från välsignelse till farsot.
I så fall står vi inför ett problem. Särskilt om problemet inte behändigt kan åtgärdas med omskolning; om en benägenhet till våld finns inplanterad inte bara i mäns själar utan även i deras kroppar.
Behöver en sådan inställning leda till uppgivenhet? Alls inte! Mänsklighetens historia är historien om människans kamp i och mot naturen. Hitintills har denna natur mest varit förlagd utanför människan själv. Frågan är om inte frontlinjen nu skär rakt genom henne – och i än högre grad rakt genom honom.
Vi har uppnått att kläder och bostäder skyddar oss mot vädrets makter. Industriell framställning av mat och andra förnödenheter tryggar vår överlevnad i miljöer där frukter och stekta sparvar inte faller rakt ner i gapet. En rikt utvecklad läkekonst övervinner många av de attacker naturen riktar mot oss. Planering och organisation ger oss makt över en obändig natur. Så det är väl bara att fortsätta på den vägen: att tygla naturen.
Mänskligheten står inför en rad av hot. Ett av dem mäns våld. Män har blivit något av det farligaste som finns.
Att yttra sig åt det här hållet gör många män uppbragta. Men helledudanedå. Är det hartassen som gäller? Visst, lite lirkande kan nog vara en framkomlig väg i privata relationer. Men i större sammanhang ger verbala rallarsvingar bättre effekt. De avtäcker prinsen-på-ärten-reaktioner hos de män som gärna seglar fram under bekvämlighetsflagg.
För att kunna hantera den utveckling vi står inför fordras någorlunda realistiska verklighetsbeskrivningar. När ideologin får råda över empirin förloras orienteringen. Önsketänkande för vilse. Till exempel föreställningar om att naturen är ovidkommande – och kulturen allenarådande.
Vårt framträdande som könsvarelser och hur förhållandet mellan könen gestaltar sig är inte uteslutande ett kulturfenomen. Där finns även inslag av mänsklig natur; formade under släktets utbredning över planeten. Ett av momenten i denna process är vi idag tvungna att uppmärksamma – och göra något åt. Mäns våld.
Denna icke försumbara del av manlig konstitution behöver kringskäras av åtgärder på en rad nivåer; juridiska, polisiära samt på frilansbasis, t ex genom övervakning genom grannkontakt – både på arbetsplatser och i bostadsområden. Våldsverkare ska uppspåras och ges begränsad i aktionsradie. Det krävs mängder av samhälleliga kontrollmekanismer. Och tvång.
En allt igenom ”konstruktionistisk” tolkning av kön leder till en politik: en illusionspolitik.
En icke-konstruktionistisk, dvs. holistisk tolkning leder till en annan: en politik som befattar sig med problemen. Den som anser att män bäst kan beskrivas om illa uppfostrade kvinnor berövar sig möjligheten till de resoluta ingripanden som är av nöden.
Vi behöver diskutera medlen. Om vi gör det utan alltför förutfattade meningar bör vi kunna nå fram till konkreta och produktiva förslag. De kan komma att handla om allt från elektroniska fotbojor till praktiska steg mot en avveckling av militarismen.
