Per Svenssons anmälan av Dan Josefssons bok om den
samhälleliga hanteringen av fallet Quick är kuslig läsning (AB 4/11). Särskilt
sista meningen. Där PS manar till ”självrannsakan”. PS har all anledning att
företa en sådan. Men det kusliga är att hans uppmaning i mina öron låter som
den tjuv som ropar: Ta fast tjuven.
Jag minns nu inte längre om det var under PS:s egid på
Expressen som följande inträffade. Det kan ha varit tidigare. Men det saknar
betydelse. En medarbetare där förslog att det skulle inledas en diskussion om
psykoanalysens giltighet. Det förslaget möttes av en drapa från Niklas Rådström
som inte står Åke Gren långt efter. Och det är just den typen av reaktioner
från kulturknuttar i gemen jag kunnat iaktta under flera decennier – så snart
ett ifrågasättande av freudianska teser kommit i dagen.
Själv har jag en konkret erfarenhet. Den härrör från tidigt
nittiotal och föranleddes av att jag sänt en debattartikel till
kulturredaktionen på GP med rubriken Freud
i fara. (Se http://www.algonet.se/~ulfwid/fr-i-fa.htm) Utöver den
sedvanliga refuseringen stod redaktionen även till tjänst med en bedömning av
min psykiska status. På grundval av insänd text diagnostiserades jag som ”självdestruktiv”.
När jag inte fick möjlighet till den publicering jag först
önskat mig vände jag mig till den lilla institutionstidning som fanns på
psykologen vid Göteborgs universitet (där jag genomgått diverse utbildningar).
Mitt manus råkade dock ut för att trots upprepade leveranser ”komma bort”. De
psykoanalytiskt troende har uppenbarligen väl uppövade förträngningsmekanismer.
Det tog fem år innan artikeln fanns med i bladet, och då med en av redaktionen
författad försmädlig ingress.
Det är nu många år sedan jag slutade läsa Expressen – främst
av den anledningen att PS lyckades förändra kultursidan från att ha varit klassiskt
liberal till att bli rent borgerlig. Därför vet jag inget om huruvida den
påbjudna ”självrannsakan” kan ha inletts. Men jag skulle bli ytterst förvånad
om så var fallet.
Utöver dessa exempel på hämningslös tillbedjan av freudiansk
auktoritet bland kulturknuttar har jag genom åren tyckt mig se detta upprepas i
det oändliga. Jag har verkligen ansträngt mig för att hitta undantag – men förgäves.
Jag kan därför inte finna annat än att den sekt som beskrivs
av PS innefattar så gott som hela den så kallade kultureliten. Att den inom sig
rymmer större delen av psykoterapeutkåren är välkänt. När socialstyrelsen för en
del år sedan skickade ut en enkät till de psykoterapeuter till vilka det
utfärdats legitimation i psykoterapi svarade nio av tio utövare att de bekände
sig till den psykoanalytiska skolan, i en eller annan form.
Sedan dess har vi fått KBT och lite annat. Men någon
egentlig uppgörelse med freuderiet låter vänta på sig.
PS. Eftersom jag inte har tillstymmelsen till forskarambition
har jag inte sparat på referenser. Jag nöjer mig med minnesbilder. Som dock
börjar flagna. Jag kommer till exempel inte länge ihåg namnet på den svenske
författare (Lennart nånting på H, med uppväxt i Afrika) som dristade sig att
svära i kyrkan. Det jag syftar till är att väcka intresse hos en sociolog,
idéhistoriker eller pressforskare för att gräva i den här dyngan.
PPS. Vad jag kunnat se svärmar Dan Josefsson för en
nyfreudiansk riktning som går fram under beteckningen ”anknytningsteori”. (Mitt
intryck är hämtat från Bowlbys En trygg
bas, som är den enda bok i ämnet jag läst. Och det var länge sen.)